Måndagar är likadan för oss alla här i lägret. Vi fastar och undervisas.
Men som med alla andra dagar börjar vi med en timma quiet time efter frukost. Tid som kan ägnas åt dagboksskrivande, bön, läsning, promenader eller varför inte surf?
Ja men visst regnade det!
Klockan 9 börjar så det som heter ”Ohana Day” vilket betyder familjedag. Vi samlas alla i den lokal som förut varit en bar, där vi först sjunger lovsång och sedan tar dagens ansvarige över. Naturligtvis ska alla nyanlända också presenteras vilket även jag utsattes för. Det roligaste var när Linn berättade för åskådarna att jag hade bakat bröd och paj åt dem när de bodde hos oss under Frizon, en utav de amerikanska tjejerna såg ut som om hon precis fått veta att hennes mamma var av utomjordisk börd. Mycket underhållande att beskåda.
När vi stegade in i baren fick vi alla varsitt boarding pass till Filipinerna med oss och naturligtvis så skulle även dagen ägnas åt detta ämne. De 4 STN’are som ägnat några veckor av sitt liv åt resor till Filipinerna turades om att upplysa oss om situationen där. Det som förvånade mig mest var den otroliga mängden ungdomar som landet huserar. 80% av befolkningen är under 20 år och skolan är inget som prioriteras värst högt. Istället tror många av dem att om de bara får dag på en surfboard och blir duktiga så kommer de att bli sponsrade och leva sitt liv i lyx.
Jag måste erkänna att det onekligen var svårt att hålla koncentrationsnivån uppe utan något mer än vitamindryck i kroppen. Men vid kl 2 blev vi äntligen dismissed och vi for raka vägen till Mililani för att sörpla i oss något roligare.
Detta blev en sorbetliknande smothie vilken jag i vanlig ordning valde i en för stor storlek. Jag var inte längre hungrig när den var slut.
Efter att vi återsamlats och lekt en hysterisk omgång av fruktsallad på temat ”I am thankful for” bröts slutligen fastan och vi rusade till Maui Mike’s ett kvarter bort. Här satte vi i oss kyckling och pommes fritt och mådde inte alls bra efteråt. Haha!
Efter denna förtjusande middag bestämde vi (jag och johanna) att vi ville se en, i norrland kallat, romkom. Detta är alltså en romantisk komedi och inget annat gick. Medan mina lakejer gick och hyrde film ägnade jag mig åt att organisera mitt kaosartade resväskleverne i de två lådor jag tilldelats. Lådor som inte bara huserat sand utan sannolikt ett antal kackerlacksfamiljer.
Kackerlackorna är inte så stora men förfärligt snabba vilket gör dem än mer otrevliga.
Nåväl, romkom’en (Knight and Day) var inte så mycket att hänga i julgranen så vi gick och la oss utan att ha sett klart den. Som ett gäng pensionärer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar