Efter en arbetsvecka och två helger känner jag mig mer hemma än jag någonsin kunnat drömma om. Jag får snällt erkänna att jag nog tyckt att pratet om att vi är en stor familj tidigare känts främmande. Jag har kunnat ta in det som en metafor men inte upplevt det som jag gör nu. Det är en ödmjuk samling människor som finns i min närhet. Människor som ser och uppskattar varandra och det är helt fantastiskt att få vara i en sådan miljö.
Första halvan av dagen ägnades åt vittnesbörd från två interns. Den sista av de tu var Steven, en 18-årig kille som vuxit upp på en grann-ö med alkoholiserade, knarkande föräldrar. Han rökte sin första joint som 7-åring. Han berättade hur hans liv sett ut fram till att han fyllde 14 och blev frälst. Han knarkade och söp och det räckte att någon kollade på honom på fel sätt så tände det till och han började slå. Jag tror att vi alla satt med hakan i knät, för det var sannerligen inte killen vi hade framför oss. Det är få människor som är så mjuka och omtänksamma som han är, han ler hela tiden och får oss alla att känna oss viktiga.
Väl hemma, efter att vi överlevt attacken från rymdmonstren, bakade jag Chocolate Chip Brownies med Jordnötssmörsfrosting. Plötsligt var vårt lilla kök invaderat och någon form av gemytligt spontanfika uppstod!
 |
Om vi hade varit ett popband hade nog vårt skivomslag sett ut så här. |
 |
| Vissa av oss har inte riktigt förstått det där med Martin Luther King Day och kör på muskeluppvisning. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar