Explorer of the day!

Lördagen den 8 januari


Efter att vi snällt väntat ut regnvädret som helt hämningslöst kastat sig över oss och vi återfått Glenn (Johannas bil) begav vi oss till öns södra sida för att paddla dubbelkanot och bestiga ön China Man's Hat. 

Jag, Johanna och Linda var de tappra musketörerna som tog oss ända fram till stranden långt borta på andra sidan. 

Vi möttes av en församling som redan varit ute på tre paddelturer i väntan på oss, men som var lika glada för det. De gav oss illröda (alltså, karamellfärgsrödorangea) grillkorvar och så föstes vi till kanoterna. Vi var säkert 10 st i vår färdkost + en hund. Själv paddlade jag inte så värst mycket utan var i stället ansvarig för att hålla kamerorna torra och räkna paddeltag innan det var dags att byta sida. 

Just det där med kamerorna visade sig vara mer jobb än själva räkningen. För plötsligt bestämde sig kanotisterna för att de skulle fånga vågor. När en bra våg siktades paddlade de som galningar och lät den skjutsa oss framåt varefter förste styrman vände oss ett kvarts varv så att vi alla fick hänga oss åt det håll som kanoterna inte höll på att välta. Jag vet inte om någon förstår alls vad vi höll på med, jag är inte ens säker på att jag själv fattade men ungefär så gick det till i alla fall. Själv fokuserade jag helt och fullt på att hålla påsen med våra kameror högt över mitt huvud för att undvika en fotografisk katastrof.

Det var lite som Rafiki med Simba.

Efter att ha ägnat oss åt detta fenomen en liten stund paddlade de tappra motorerna oss till ön som helt logiskt ser ut som en kinesisk risodlares hatt. Här kunde vi inte förtöja åbäket utan 3 hajk-osugna stannade kvar och agerade båtvaktare. Vi andra hävde oss ur och vadade in till vad som mest skulle kunna liknas vid en gigantisk pimpsten med diverse växtlighet på.

I sann Robinson-anda var vi alla barfota och klättrade likt små apor upp, upp, upp. Högre och högre. Detta på nästintill obefintliga stigar med rötter och grenar som handtag. 


Min första reflektion när jag insåg att det var ganska brant och inte så mycket nedanför mig var "Det här hade inte mamma gillat att jag ägnar mig åt". Så, sorry mamma! Men jag var ju redan halvvägs så jag tänkte att det var bar å åk. Typ.

Efter en klättring i proffs-bergsbestigar-stil fann vi oss inte helt oväntat uppe på toppen! Magnifikt, minst sagt. Den var inte så stor den där toppen, men det var storslaget att befinna sig på den. 

Bara hav åt ena hållet och en fantastisk bergsutsikt mot fastlandet.

Så började prövning nr 2: att ta sig ner. Eller nej, att ta sig ner med mjölksyra i benen, vi lyckades även med detta konststycke utan brutna ben men med några par såriga fötter. 

De där såriga fötterna skulle i mitt fall komma att bli än mer sargade då vi på vägen tillbaka åter igen försöker fånga vågor men lyckas den här gången inte få önskat resultat utan tog i stället in omåttliga mängder vatten på vår sida. Några stackare öste medan jag gjorde allt för att hålla kamerorna torra. Så kom nästa våg, dödsstöten för vår stackars färdkost. Alla fick snällt hoppa ur båten, mitt i mellan ön och stranden, så att vi skulle kunna tömma den utan att ta inte precis lika mycket vatten igen. Som tur var gick det att stå och fortfarande ha huvudet över ytan, då det var finfina rev i lagom nivå under oss. Nu hade de här reven kanske varit lite mer uppskattade om jag inte hade knuffats omkring av vågorna, som absolut ville äta upp mig och det lilla kameraknytet jag bestämt höll över mitt huvud. Resultatet blev helt enkelt att jag föstes omkring som ett litet sjögräs eller som någon som inte ser att vägen framför dem är fylld av gropar och bara knatar på. För plötsligt kom ett hål, eller en sten, eller något annat vasst som ville göra livet surt för mig. Men kamerorna klarade sig så jag var mycket nöjd över mitt väl utförda arbete. Efter att vi tackat nej till hjälp från livräddaren och stoppat ner hunden i den vattenfria kanoten igen bar det av. Av någon anledning hamnade jag längst fram och blev förstepaddlare, spännande!

Utan någon direkt prisbelönt insatts från mitt håll kom vi trots allt in till land igen och kunde äntligen värma oss och, framför allt, fika!

En fantastisk upplevelse och många sår i fötterna senare begav vi oss, trötta men glada, i solnedgången mot Surfer’s Church. 

Det hade också 130 andra gjort och tillsammans åt vi kvällsmat och hade gudstjänst i en stor trädgård upplyst av facklor. Fantastisk tillställning måste jag säga, även om jag fortfarande var ganska trött och kall.

Månen på fel håll!