Tredje måndagen gillt

Måndagen den 31 januari

Ännu en fastedag passerade med nya erfarenheter och insikter.

Det känns numera som världens mest naturliga sak att inte äta på måndagar. Det är till och med bekvämt ur en sömngångares perspektiv, jag får ju sova lite längre på morgonen.

Innan vi bröt fastan sprang jag och handlade ingredienser till en, surprise, morotskaka! Den 4:e på 2 veckor. Men om min Johanna åker hem så får hon så klart den kakan hon helst vill ha,

Vi delade den sista måltiden på, surprise, Maui Mike's efter att vi brutit fastan.

Medan jag bakade morotskaka brände någon fisk och kyckling på grillen på nedre botten. Rökångorna nästlade sig in i varenda skrymsle och tårarna rann - det var Ohana Night Time! Det är alltså när alla äter tillsammans som på en riktig släktträff. Nu var ju vi andra för hungriga och måna om att Johanna skulle få sin sista kvällsmatsönskan uppfylld så vi åt innan, men de andra hade säkert trevligt! De var om inte annat trevliga att titta på.

Och sedan var det morotskaka och kramar för hela slanten, vilken fest vi hade!

Något utöver det vanliga får väl också anses vara vår nya roomie, Star. Hon har inte bara ett annorlunda namn utan hon är lite över medelåldern här, nämligen mogna 52 år.

Jag hade ombetts flytta till översängen på grund av detta men fick snabbt flytta ner igen eftersom Star tyckte det var lustigt att jag skulle flytta för hennes skull och för att hon mycket hellre sov där uppe. Då ska tilläggas att det inte finns någon stege till överslafen och det går inte att klättra upp vid kortsidorna heller. Man får helt enkelt kliva upp på nederbäddens sängram och sedan graciöst kasta sig upp och hoppas att man landar i sängen.

Tänk er vilken kvinna hon är!

Pro Bowl!

Söndagen den 30 januari

11.09. Carl rusar hysteriskt runt för att samla sin trupp. Avfärd! Avfärd!
Jag, Carl, Mirjam, Anna och Olle, also known as: Vi Fem, marscherar taktfast till busshållplatsen. Där bestämmer vi oss för att börja vår dag med en bön om att slippa vänta på bussen. Efter Amen kommer bussen. WOHO!

Vi anländer till Aloha Stadium och ser nog ut som småbarn i en godisaffär allihopa. Framför allt Carl beter sig som om det är julaftonsmorgon och han just sett tomten lämpa av ett ton paket i hans vardagsrum.

Vandringen som följer rad upp och rad ner bland parkerade monsterbilar, partytält och grillar som matchade bilarna var oslagbar. Musik, sällskapsspel och ljuvliga dofter överallt.

Min tolkning av det vi fick uppleva var: Som Hönökonferensen - fast större!

Efter att vi visat upp innehållet i våra väskor och gjort oss av med medhavd mat stegade vi in på arenan och letade oss fram till våra platser. Dock efter att vi köpt konstig thai-mat och bytt ut den mot pizza. Vi tittade på när de värmde upp och var fascinerade över hur stort det var och hur lite folk som faktiskt intagit sina platser.

Då den något röriga öppningscermonin med huladansare, Go Go Dolls och nationalsången var över kastade de pengar om vem som skulle få hålla i bollen först. 

Och sedan var allt i gång, helt utan förvarning!

Efter första omgången kvartar fick vi lyssna till Sheila E som spelat med Prince och uppenbarligen nu också ett gäng feta Hawaiianer. Och så surfade några brudar på ett gäng brittish looking armékillar.

Och sen var det igång igen! Utan att någon sa till den här gången heller, en synnerligen förvirrande sport.

Och så en touchdown!

Tur för honom att de inte la sig i en hög på honom utan bara körde det klassiska krokbenet. Fast med en arm då.

Vi gick innan det var helt slut, de där blåa hade tacklat mycket bättre än de röda i alla fall så det var redan avgjort. Solsken och bussväntan avslutade en fin dag.

Psst, Pappa; om du vill se bilderna lite större så kan du klicka på dem!

Sunset Beach

Lördagen den 29 januari

Egentligen så åkte vi mest bil idag. Vilket var väldigt trevligt. Jag gillar att åka bil, spana på saker och lyssna på musik med ena armen ut genom fönstret och fötterna på instrumentbrädan. Vi tog Lennart och stack helt enkelt till en annan del av Hawaii. Vi stannade till i Sunset Beach och åt hemlagade hamburgare på Ted's Bakery, sjukt värt!

Mätta och belåtna gav vi oss av mot en svårfunnen strand för att fira dagens födelsedagsbarn. På vägen dit började det regna så vi slog naturligtvis på vindrutetorkarna. Plötsligt försöker en utav dem slita sig och ligger som en döende fågel och slår på backspegeln. Medan Michaela håller koll på vägen och bilen framför som guidar oss försöker hon nu också återuppliva vindrutetorkaren. Underhållningsvärdet går inte att mätas i pengar.

Lite bad och lite sol senare var vi dock tvungna att tänka på refrängen så vi cruisade tillbaka till Wahiawa - Hawaii's svar på Borås.

En ljuvlig solnedgång välkomnade oss till Surfers Church där vi i vanlig ordning åt och umgicks.

Den stämningsfulla sången vi skulle framföra framfördes och vi skulle precis till att smyga tillbaka till våra platser när folk började skrika, busvissla och applådera som fullkomliga galningar! I chock tittade vi på varandra, på publiken och sedan på varandra igen - sedan lämnade vi scenen och high fivade alla utsträckta händer som ett annat popband. Haha, vilken överraskning!

Om vi har tur så får jag en inspelning av Amanda som jag kan lägga upp så att ni också får höra oss.

Inte nog med att jag ännu en gång fick åka i den guldiga mustangen, kvällen avslutades med Ben & Jerry's och small talk. 

McDonald's vs Thai-restaurang

Fredagen den 28 januari

Eftersom Linn lämnat oss har nu Michaela och Johanna tagit över small group-ledarskapet och de ledde vår församling raka vägen till McDonald's denna fredagsmorgon.

Här talade vi om att höra Guds röst och hur Han egentligen kommer döma när vi dör. Spännande samtal på morgonkvisten!

I vanlig ordning barnvaktade jag bort förmiddagen och i lite ovanlig ordning större delen av eftermiddagen. När vår arbetsdag tog slut två timmar tidigare än andra vardagar for vi på äventyr till Haleiwa. Lite shopping, starbucks, strandhäng och mycket thai-restaurang.

När vi väntade utanför restaurangen kom vi att slå oss i slang med en man som hört våra svenska utrop och undrade var vi kom ifrån. När vi förklarat vår nationalitet frågade han om vi möjligen hade några svenska mynt han kunde få, han samlade nämligen. Efter en stund visar det sig att den stiligt klädda och välfriserade mannen i märkeströjan var hemlös. Hanna hade till och med träffat honom tidigare under dagen på Feeding The Hungry. Han hade nyligen kommit hit och letade efter jobb och verkade sysselsättas något av restaurangen vi snart skulle dinera på. Huruvida det var sant eller inte kan jag inte avgöra, men han berättade att han brukade bo hos sin kompis Eric Clapton när han var i hans hemtrakter. I och med att detta var det enda han sa som var extraordinärt och han i övrigt gav ett väldigt trovärdigt intryck är jag onekligen böjd att tro honom. Jag är inte den som är den!

Senare under kvällen kom han och gav mig och Johanna en golfplakett från Hawaii's förnämaste golfklubb som tack för de svenska pengarna han fått. Johanna som är en golfande kvinna uppskattade gåvan lite extra och vi tackade så mycket för hans omtänksamhet.

I bilen hem övade vi på den vackra sången vi skulle framföra dagen därpå.

Baka baka liten cab

Torsdagen den 27 januari

Som sig bör på tisdagar och torsdagar så barnvaktade jag första halvan av dagen och pysslade och bakade andra halvan. Hur bra får man ha det egentligen?!

På aftonen hade vi bestämt att vi skulle gå ut och äta middag för att Jonte och Chris tänkte lämna oss för goa Sverige på lördagen. Nåväl, ska man gå på restaurang så ska man ju klä upp sig lite tänkte jag och gjorde naturligtvis också så. Plötsligt bangade alla! De skulle spela tennis eller dra ut och springa. Så där stod jag i finstassen och var en skvätt bitter. 

Det hela avhjälptes fort när jag fick åka nedcabbad Mustang för att hämta mamma Lotta hos Cindy och Jeff. Så nu var det bara jag, Johanna, Cobe och mamma Lotta som for till Mililani och gottade oss på en iskall thai-restaurang. Det var minsann inte fy skam ska dock erkännas!

Hej då, nu går dom!

Onsdagen den 26 januari

Jag barnvaktar något hysteriskt mycket nuförtiden, både när jag ska och inte ska enligt schemat, men det är bara att köra på! Tack och lov ger svenskalektionerna jag försöker genomföra med Le'i resultat! När vi var ute och körde trehjuling skulle några av grabbarna iväg och fixa ngt och Le'i uttryckte att han ville följa med dem. Jag förklarade, på svenska och engelska, att de skulle iväg och att vi inte kunde följa med.

-Kan du säga hej då? frågade jag.

-Hej då, nu går dom! kläckte pojken ur sig

helt utan att jag sagt mer än "Hej då" själv! Vilken stolthet som spred sig i min Nanny-gestalt!

Efter lunch stod jag och Amanda i solen och tvättade balkongfönster för att sedan avsluta arbetsdagen med tillsammans med Johanna och en soft trip till stan för att hämta madrasser. På vägen tillbaka invigde vi Amanda i våra planer på att framföra en finstämd visa på Surfers Church. Amanda som är en magnifik sångerska tackade snabbt ja till att vara en del av kören och vi påbörjade omedelbart vår första repetition.

Ni förstår säkert varför jag tyckte att det här var en rolig bild att dela med mig av.

Eftersom min kärleksmums-baknings-premiär var tisdagens insatts och jag själv inte hade fått smaka på härligheten bestämde jag mig för att vårt hushåll behövde en dylik skapelse. Och för att slippa kliva upp tidigare på torsdagen eller offra min quiet time så kastade jag ihop en morotskaka till helgens två födelsedagsbarn. Ja, så fick jag ju rivna morötter över så då provade jag Lovas gramhams-morots-pannkakor också. 

SUCCÉ

Skåda; Foodlands färdigmix-utbud innehöll något så exotiskt som Svenska pannkakor!