Lysmaskar och Hells Angels

Fredagen den 17 februari

Glada efter att ha sovit oss igenom natten packade vi ihop våra kappsäckar och for mot Waitomo. Här hade vi hört att man kunde göra något så besynnerligt som att åka runt i en innerslang i underjordiska grottforsar och samtidigt få se lysmaskar.

När vi slutligen hittade dit fick vi snällt vänta ett par timmar innan det blev vår tur. Vi passade på att värma på lite mat alltmedan vi spanade på Hells Angels som parkerat en bit bort.

Vi hann till och med klämma in ett par små kiwi-fåglar innan vi gav oss ut i det 10-14 gradiga vattnet. Eller små och små, de är faktiskt ganska stora. Lite som höns. Hade jag inte sett dem på riktigt hade jag nästan trott att de var tecknade sagofigurer för det där är sannerligen ett lustigt djur! Jag visste inte vart jag skulle göra av mig när de började springa. Små knubbiga kycklinklubbe-ben och en kropp som har nästan samma form - fast större. Och så den där jättelånga, smala näbben tillsammans med ett antal besynnerliga morrhår. De ser så otroligt roliga ut när de springer, det går inte att beskriva! Fråga youtube så kanske du kan få se ett klipp pappa.

16:30 tilldelas vi alla varsin härligt blöt våtdräkt med tillhörande jacka, strumpor, stövlar och hjälm.     Vi var 11 glada deltagare som inte hade någon aning om vad vi gett oss in på. En liten bussresa senare fick vi alla välja ut varsin badring/innerslang. Eftersom vi med hjälp av dessa skulle ta oss ner för ett par små vattenfall fick vi provhoppa i den mysiga (läs brungeggiga) bäcken som flöt förbi. Blöta och ännu mer frågande till vad vi gett oss in på fick vi än en gång klättra in i bussen för att åka en liten bit till.
Med våra badringar på axlarna vandrade vi ner till en liten öppning i berget där vi krånglade oss in och sen började det riktiga äventyret. Det bjöds forsande vatten och dålig sikt, droppstenstak och lysmaskar, skumgodis och berättelser, små vattenfall och djupa hål. Vissa passager stängde vi av våra pannlampor och gled stilla i grottgångarna med lysmaskarna som enda ledljus. Och våra gruppledares skönsång. Vi tog oss igenom "My heart will go on", "I wanna dance with somebody" och några andra catchiga dängor.

Ganska kalla men mycket glada tog vi oss upp och ut ungefär en timma efter att vi klivit ner i mörkret. På den här tiden hade vi lyckats ta oss hela 65 meter ner i jorden och någonstans på mitten visade de oss vad som gett namn åt staden. Vi såg ett litet hål, inte större än det som blir om man sätter ihop pekfingertoppen med tummen, solen sken utanför men på insidan duggregnade det. Egentligen var hålet närmre 1,5-2 meter i diameter och på svenska skulle det kallas för ett vattenhål. På mauri: Waitomo.

Det var tack vare dessa hål som finns lite här och var som de stora grottorna hittats. Om jag minns det rätt så var det någon gång i början på 90-talet som ägaren av marken ovanför grottorna började med turistvisningar. Dock inte i innerslangar. Det var några år senare då ett kompisgäng i kemisk obalans tyckte att det var en strålande idé att ta sig fram nere i grottan med hjälp av dessa flytande ringar.

Vårt äventyr avslutades med soppa och rostad bagel - precis vad en frusen äventyrare behövde.