En skunk i lägret

Måndagen den 20 februari

Vi packade ihop oss och skyndade mot Wai-o-tapu där det påstods att deras geijser, Lady Knox, skulle få utbrott kvart över tio denna förmiddag, precis som alla andra förmiddagar runt den tiden. Turistbussarnas passagerare rusade fram och tillbaka för att hinna i tid till damens hostattack. Utbrottet visade sig vara framtvingat av en tvålklump och vi var föga imponerade. Okej, vi var lite imponerade, det är ju trots allt något som uppkommer naturligt också, inte bara när en guide häver rengöringsmedel i öppningen.

Vi, som alla andra åskådare, tog oss sedan tillbaka till själva parken där vi tog trekilometers-turen som tog oss ungefär en och en halv timme att komma igenom. Fosfor och gyttja, ägglukt och puffande hål, 100-gradigt vatten och illgröna sjöar. Hej naturen, hur fick du till det här?

Eftersom unge herrn gett sig sjutton på att han skulle ägna sig åt fenomenet Zorbing styrde vi vår bil mot Rotorua än en gång. Zorbing är av Nya Zeeländarna uppfunnet och det går helt enkelt ut på att rulla ner för en backe i en stor gummiboll. Michael valde zick-zack-banan med extra vatten i bollen. Genomblöt och genomnöjd med upplevelsen kravlade sig den unge mannen ur gummibollen.

Snart var vi på väg från Rotorua för andra gången denna måndag. Ett okänt antal mil, och ett för bilen för högt antal kilometer på grusväg, senare hittade vi till kvällens lilla camping. Och när jag säger liten så menar jag just liten. Vi klämde oss in på en ledig plats och började tillaga vår middag som bestod av lamm- och nötfärsbiffar serverat med rustik potatissallad. Varför man nu använder sig av ordet rustik när det gäller matbeskrivningar är för mig en gåta, men det låter snoffsigt så jag väljer att kalla vår kvällsmat just detta.

Michael hade blivit inlockad av ett äldre svenskt par ett par husbilar bort och medan vi spelade skitgubbe fick han höra historia efter historia från detta pensionerade par som inte var i Sverige på 3 år utan bara glidit runt i sin båt åt ut och år in.

Vi lyssnade lite på en inspelning från Hönökonferensen och fick sommarkänslor där i mörkret. Runt oss brann lägereldarna och en ett par tält bort försökte någon skrämma bort en possum.

Det lilla djuret kom snart till vårt läger i jakt på något att äta till kvällsmat. Enligt vår svenska källa var det hela 16 kronor i skottpengar på dessa små rara djur som enligt lokalbefolkningen var som råttor. Michael nöjde sig med att skrämma den stackarn med sin monsterkamera.