Längre norr ut kan man inte komma!

Onsdagen den 15 februari

Solen och en tjusig bergsutsikt väckte oss denna onsdagsmorgon. Vad härligt att det inte spöregnar, sa Michael. Little did we know… Snart var regnet ett faktum och vi packade snabbt ihop oss och sköt upp frukosten i väntan på uppehåll.

8 mil senare var vi så långt norr ut man kan komma på denna stora lilla ö.

Vi kollade på utsikten och så gjorde vi reträtt efter att ha dansat en stund och sedan ätit frukost direkt ur bakluckan på vårt vrålåk.

För andra gången på ett dygn besökte vi McDonald's i Kaitaia.

På vår väg söderut åkte vi genom barrskog med inslag av palmer, över höga berg och genom djupa dalar. När vägen tog slut tog vi färjan och landade efter en stunds skvalpande i en liten by.
De hade en praktutsikt över ett sandberg, vi tog oss till utkiksplatsen och dansade lite innan vi varma och nöjda, men framför allt fascinerade, fortsatte vår resa.

20 minuter senare befann vi oss i vad som skulle kunna liknas vid en regnskog. Höga, höga träd, mossor, palmträds-ormbunkar, fukt. Och + 90°-svängar.

Snart klev vi ur för att beskåda ett träd med en omkrets på nätta 13,8 meter, typ.
I runda slängar 2000 år hade det stått på samma ställe och sett tidevarv komma och tidevarv gå.

Några mil och ett okänt antal svängar senare kom vi ut i vad som hade varit Skottland om USA hade fått vara landskapsarkitekter. Betande kor och höga kullar och lika djupa dalar. Som grädden på moset fick vi njuta av en fantastisk solnedgång. Som balsam för själen.

Efter en kallsvettig, nästintill bensinfri, resa till Dargaville fick vi tanka och fylla magen med lite kinamat.