Måndagen den 27 februari
Vi sa hej till Invercargill innan vi styrde kosan mot Bluff för att där riva av en liten dans, posta ett paket och tanka. Sedan åkte vi igen.
Man skulle kunna säga att det här var ännu en sådan där dag då vi mest körde runt i vår lilla automobil. Körde lite på stora vägen, körde lite på de små vägarna, körde lite vilse. Ja, lite hit och dit. Slutligen kom vi till Owaku där vi som andra sällskap intog en av de två restaurangerna.
Natten spenderas vid havet i en dalgång.
måndag 27 februari 2012
söndag 26 februari 2012
Till häst!
Söndagen den 26 februari
Glenorchy, tänkte vi, det är säkert en stad som erbjuder sysselsättning några timmar innan vi sitter upp. Staden som har ungefär 480 innevånare hade en hantverksbutik, en souveniraffär, två hotell, en possum shop och ett café. Med + 3 timmar till godo efter att ha utforskat det som fanns intog vi helt sonika cafét.
Efter en köldslagen förmiddag var bönesvaret solsken extra välkommet och den molnfria himlen lovade fortsatt sensommarvärme. Strax efter klockan två anmälde vi oss på det lilla kontoret vid Dart Stables, valde ut stövlar och hjälm och sällade oss till den förväntansfulla skaran utanför.
När vi och de övriga 8 deltagarna förklarat hur hästvana vi var tilldelades vi varsit vrålåk och satt upp. Snart var vi på väg på vårt äventyr som skulle visa sig pågå i ungefär 2,5 timmar och innehålla både plaskande och traskande. Vi var 3 stycken som ridit lite fler gånger än 5 gånger så vi fick till vår stora glädje ta oss an vissa delar av färdvägen i lite snabbare gångarter än övriga ryttare.
Solvarma, avslappnade och helt nöjda med tillvaron satt vi av ungefär 8 km ifrån utgångspunkten.
Väl vid stallet i Glenorchy igen hittade vi en 2 meter lång man liggandes på vår van. Vi kan kalla honom Michael. Han hade ägnat sin eftermiddag åt pälshandel och småprat.
Då undertecknad varit helt uppslukad av äventyret existerade inga hungerkänslor what so ever. Men en fergburger går ju alltid ner konstaterade vi och stannade till i Queenstown en sista gång innan vi rattade mot Invercargill.
Glenorchy, tänkte vi, det är säkert en stad som erbjuder sysselsättning några timmar innan vi sitter upp. Staden som har ungefär 480 innevånare hade en hantverksbutik, en souveniraffär, två hotell, en possum shop och ett café. Med + 3 timmar till godo efter att ha utforskat det som fanns intog vi helt sonika cafét.
Efter en köldslagen förmiddag var bönesvaret solsken extra välkommet och den molnfria himlen lovade fortsatt sensommarvärme. Strax efter klockan två anmälde vi oss på det lilla kontoret vid Dart Stables, valde ut stövlar och hjälm och sällade oss till den förväntansfulla skaran utanför.
När vi och de övriga 8 deltagarna förklarat hur hästvana vi var tilldelades vi varsit vrålåk och satt upp. Snart var vi på väg på vårt äventyr som skulle visa sig pågå i ungefär 2,5 timmar och innehålla både plaskande och traskande. Vi var 3 stycken som ridit lite fler gånger än 5 gånger så vi fick till vår stora glädje ta oss an vissa delar av färdvägen i lite snabbare gångarter än övriga ryttare.
Solvarma, avslappnade och helt nöjda med tillvaron satt vi av ungefär 8 km ifrån utgångspunkten.
Väl vid stallet i Glenorchy igen hittade vi en 2 meter lång man liggandes på vår van. Vi kan kalla honom Michael. Han hade ägnat sin eftermiddag åt pälshandel och småprat.
Då undertecknad varit helt uppslukad av äventyret existerade inga hungerkänslor what so ever. Men en fergburger går ju alltid ner konstaterade vi och stannade till i Queenstown en sista gång innan vi rattade mot Invercargill.
lördag 25 februari 2012
Överhandsfräsen om jag får be.
Lördagen den 25 februari
Vi vaknade vid en vacker, kristallklar Lake Wanaka, Nya Zeelands 4:e största sjö. Efter en frukost i solen satt jag en stund på stenstranden och läste min bibel och lyssnade på det porlande vattnet. Lite som kung David i Psalm 23 kände jag mig.
Wanaka var en liten söt stad som välkomnade oss med lördagsauktion. Få människor gjorde låga priser och jag ville köpa både skruvpistol, skruvdragare och överhandsfräs. Men man kan ju inte ta med sig allt hem…
Vi avnjöt varsin portion italiensk glass, uppskopad av en man som bilat genom Sverige, från söder och hela vägen upp. Tänk att man ska envisas med att åka utomlands på bilsemester, vad kommer det sig?
Vår eftermiddag spenderades i Arrowtown, en fantastiskt söt stad som närmast kan liknas vid filmkulisser av en gammal westernhåla. Det är något vi förundrats över, att bergen hela tiden envisas med att se ut att vara på låtsas. Just så där som på film, lite suddiga och ja, som om de vore av papp. Men solen sken och vi fick tugga i oss lite lamm innan vi fortsatte vår roadtrip söderöver.
Hela vägen till Queenstown kom vi denna lördag. Vi bokade in en 2-timmars söndagstur till häst. Då vi tidigare under vår resa haft vissa sömnsvårigheter, som den flitige läsaren kanske redan vet, hade vår kära fader bjudit oss 2 hotellnätter för att vi skulle få sova åtminstone 2 av de 18 nätter vi spenderar på rullande hjul här i landet. Vi valde att förlägga vår andra natt i Queenstown.
Incheckade ett lagom antal meter över havet med strålande bergsutsikt kastade vi oss snart iväg igen för att få åka med den utrotningshotade arten ångbåten.
Nästintill ensamma på den stora båten tuffade vi stillsamt över Lake Wakatipu in till en liten vik där vi till skillnad från dagens övriga passagerare fick hoppa av och strosa en stund. Vi skulle nämligen få sällskap av 180 allsångsglada middagsgäster på vägen tillbaka.
Den vackra trädgården i viken doftade av liljor och lavendel och svämmade över av knytnävsstora rosor. Lite längre bort lärde en rutinerad bonde ut sheep shering, till Michaels stora glädje.
Solen hade gått ner och på båten hade de tänt den mångfärgade ljusslingan när vi åter styrde mot staden.
Fergburger var inget som sa oss något innan vi upplevt detta fenomen. Fantastiska hamburgare med ekologiska, lokalproducerade ingredienser, hembakade bröd och hysteriskt smaskiga chutneys och såser. Vår kvällsmat var så att säga top notch.
Vi vaknade vid en vacker, kristallklar Lake Wanaka, Nya Zeelands 4:e största sjö. Efter en frukost i solen satt jag en stund på stenstranden och läste min bibel och lyssnade på det porlande vattnet. Lite som kung David i Psalm 23 kände jag mig.
Wanaka var en liten söt stad som välkomnade oss med lördagsauktion. Få människor gjorde låga priser och jag ville köpa både skruvpistol, skruvdragare och överhandsfräs. Men man kan ju inte ta med sig allt hem…
Vi avnjöt varsin portion italiensk glass, uppskopad av en man som bilat genom Sverige, från söder och hela vägen upp. Tänk att man ska envisas med att åka utomlands på bilsemester, vad kommer det sig?
Vår eftermiddag spenderades i Arrowtown, en fantastiskt söt stad som närmast kan liknas vid filmkulisser av en gammal westernhåla. Det är något vi förundrats över, att bergen hela tiden envisas med att se ut att vara på låtsas. Just så där som på film, lite suddiga och ja, som om de vore av papp. Men solen sken och vi fick tugga i oss lite lamm innan vi fortsatte vår roadtrip söderöver.
Hela vägen till Queenstown kom vi denna lördag. Vi bokade in en 2-timmars söndagstur till häst. Då vi tidigare under vår resa haft vissa sömnsvårigheter, som den flitige läsaren kanske redan vet, hade vår kära fader bjudit oss 2 hotellnätter för att vi skulle få sova åtminstone 2 av de 18 nätter vi spenderar på rullande hjul här i landet. Vi valde att förlägga vår andra natt i Queenstown.
Incheckade ett lagom antal meter över havet med strålande bergsutsikt kastade vi oss snart iväg igen för att få åka med den utrotningshotade arten ångbåten.
Nästintill ensamma på den stora båten tuffade vi stillsamt över Lake Wakatipu in till en liten vik där vi till skillnad från dagens övriga passagerare fick hoppa av och strosa en stund. Vi skulle nämligen få sällskap av 180 allsångsglada middagsgäster på vägen tillbaka.
Den vackra trädgården i viken doftade av liljor och lavendel och svämmade över av knytnävsstora rosor. Lite längre bort lärde en rutinerad bonde ut sheep shering, till Michaels stora glädje.
Solen hade gått ner och på båten hade de tänt den mångfärgade ljusslingan när vi åter styrde mot staden.
Fergburger var inget som sa oss något innan vi upplevt detta fenomen. Fantastiska hamburgare med ekologiska, lokalproducerade ingredienser, hembakade bröd och hysteriskt smaskiga chutneys och såser. Vår kvällsmat var så att säga top notch.
fredag 24 februari 2012
Får det lov att vara en glaciär?
Fredagen den 24 februari
Så blev det fredag även denna vecka och dagen till ära tänkte vi ta oss igenom Arthur's pass vilket enligt vår svenska bekantskap, som jag tidigare berättat om, var det vackraste på hela södra ön. Nu kom det tyvärr inte helt till sin rätt då det just denna dag bestämt sig för att regna. Men vad gör det när allt kommer kring?
Väl ute på västkusten letade vi oss fram till the Franz Josef Glacier. Vi gick och gick och snart hade vi kommit 500 meter. Vägen som såg kort ut tog aldrig slut och inte blev glaciären större trots att vi kom närmre. Plötsligt öppnade sig himlen och där sol förut varit strömmade vattnet fram. Vi kom till avspärrningarna för hur långt turister fick ta sig på egen hand, knäppte de obligatoriska bilderna på isflaket mellan bergen och började vår vandring tillbaka.
Blöta, kalla och lite granna trötta körde vi sedan ytterligare 25 mil, nästan hela vägen till Wanaka.
Vi bjöds snirkliga vägar och en strålande vacker solnedgång, tackar tackar!
Så blev det fredag även denna vecka och dagen till ära tänkte vi ta oss igenom Arthur's pass vilket enligt vår svenska bekantskap, som jag tidigare berättat om, var det vackraste på hela södra ön. Nu kom det tyvärr inte helt till sin rätt då det just denna dag bestämt sig för att regna. Men vad gör det när allt kommer kring?
Väl ute på västkusten letade vi oss fram till the Franz Josef Glacier. Vi gick och gick och snart hade vi kommit 500 meter. Vägen som såg kort ut tog aldrig slut och inte blev glaciären större trots att vi kom närmre. Plötsligt öppnade sig himlen och där sol förut varit strömmade vattnet fram. Vi kom till avspärrningarna för hur långt turister fick ta sig på egen hand, knäppte de obligatoriska bilderna på isflaket mellan bergen och började vår vandring tillbaka.
Blöta, kalla och lite granna trötta körde vi sedan ytterligare 25 mil, nästan hela vägen till Wanaka.
Vi bjöds snirkliga vägar och en strålande vacker solnedgång, tackar tackar!
torsdag 23 februari 2012
Lavendel luktar lycka
Torsdagen den 23 februari
Sken då solen denna torsdag? OM den gjorde!
På vår väg in mot staden gjorde vi en avstickare in till en lavendelgård. För en lavendelälskande ung dam som undertecknad råkar vara var detta dagens bästa händelse. De hade sitt eget destilleri, café och affär. Och alla möbler var målade lila! Hade jag inte precis gnuggat tänderna med pepsodent hade jag beställt en portion lavendel- och citronglass, men det får bli en annan gång.
I den lilla staden Kaikoura bättrade vi på fräknarna på våra näsor och åt lite thai-mat innan vi tog oss an nästa vägsträcka.
Ungefär 25-30 mil senare somnade vi vid en liten sjö som låg inklämd mellan några höga berg.
Sken då solen denna torsdag? OM den gjorde!
På vår väg in mot staden gjorde vi en avstickare in till en lavendelgård. För en lavendelälskande ung dam som undertecknad råkar vara var detta dagens bästa händelse. De hade sitt eget destilleri, café och affär. Och alla möbler var målade lila! Hade jag inte precis gnuggat tänderna med pepsodent hade jag beställt en portion lavendel- och citronglass, men det får bli en annan gång.
I den lilla staden Kaikoura bättrade vi på fräknarna på våra näsor och åt lite thai-mat innan vi tog oss an nästa vägsträcka.
Ungefär 25-30 mil senare somnade vi vid en liten sjö som låg inklämd mellan några höga berg.
onsdag 22 februari 2012
Vi tar färjan till Ystad, eller?
Onsdagen den 22 februari
Av någon outgrundlig anledning så regnar det gärna på morgnarna här, men sen brukar det spricka upp. Kvinnan med den breda dialekten som ankom campingens kök strax innan vi lämnade detsamma menade att nu skulle regnet minsann stanna några dagar. Tack och lov att vi lämnar ön, sa vi.
Efter att ha undersökt en av Wellingtons shoppinggator provianterade vi och checkade sedan in vid färjeläget. På vår danska färja handlade vi varm dryck i Bistro Borgolm och hittade slutligen några platser med bra utsikt. När vi sett delfinerna som verkade vilja rama båten parkerade sig Michael på golvet och sov ett slag.
Efter 3,5 timmar och en nersliten backspegel fick vi köra av färjan. Backspegeln sattes åter på plats med hjälp av en händig kvinnas multitool och en skruvmejsel vi lånade längst med vägen.
Då regnet följt oss hela vägen från norra ön bestämde vi oss för att avverka så mycket på raksträckan mot Christchurch som vi tyckte var passande för att slippa köra om solen tänkte dela med sig av sina strålar under torsdagen.
Av någon outgrundlig anledning så regnar det gärna på morgnarna här, men sen brukar det spricka upp. Kvinnan med den breda dialekten som ankom campingens kök strax innan vi lämnade detsamma menade att nu skulle regnet minsann stanna några dagar. Tack och lov att vi lämnar ön, sa vi.
Efter att ha undersökt en av Wellingtons shoppinggator provianterade vi och checkade sedan in vid färjeläget. På vår danska färja handlade vi varm dryck i Bistro Borgolm och hittade slutligen några platser med bra utsikt. När vi sett delfinerna som verkade vilja rama båten parkerade sig Michael på golvet och sov ett slag.
Efter 3,5 timmar och en nersliten backspegel fick vi köra av färjan. Backspegeln sattes åter på plats med hjälp av en händig kvinnas multitool och en skruvmejsel vi lånade längst med vägen.
Då regnet följt oss hela vägen från norra ön bestämde vi oss för att avverka så mycket på raksträckan mot Christchurch som vi tyckte var passande för att slippa köra om solen tänkte dela med sig av sina strålar under torsdagen.
tisdag 21 februari 2012
Plattan i mattan
Tisdagen den 21 februari
Vår 21:a februari var vigd åt bilkörning. På vägen hittade vi ett militärmuseum som unge herrn gladeligen undersökte. Sedan körde vi lite till, ända tills vi hamnade i Wellington. Då vände vi och åkte en liten bit åt andra hållet igen bara för att komma till en camping som inte var i ett naturreservat 2 timmar från färjeläget.
Vår 21:a februari var vigd åt bilkörning. På vägen hittade vi ett militärmuseum som unge herrn gladeligen undersökte. Sedan körde vi lite till, ända tills vi hamnade i Wellington. Då vände vi och åkte en liten bit åt andra hållet igen bara för att komma till en camping som inte var i ett naturreservat 2 timmar från färjeläget.
måndag 20 februari 2012
En skunk i lägret
Måndagen den 20 februari
Vi packade ihop oss och skyndade mot Wai-o-tapu där det påstods att deras geijser, Lady Knox, skulle få utbrott kvart över tio denna förmiddag, precis som alla andra förmiddagar runt den tiden. Turistbussarnas passagerare rusade fram och tillbaka för att hinna i tid till damens hostattack. Utbrottet visade sig vara framtvingat av en tvålklump och vi var föga imponerade. Okej, vi var lite imponerade, det är ju trots allt något som uppkommer naturligt också, inte bara när en guide häver rengöringsmedel i öppningen.
Vi, som alla andra åskådare, tog oss sedan tillbaka till själva parken där vi tog trekilometers-turen som tog oss ungefär en och en halv timme att komma igenom. Fosfor och gyttja, ägglukt och puffande hål, 100-gradigt vatten och illgröna sjöar. Hej naturen, hur fick du till det här?
Eftersom unge herrn gett sig sjutton på att han skulle ägna sig åt fenomenet Zorbing styrde vi vår bil mot Rotorua än en gång. Zorbing är av Nya Zeeländarna uppfunnet och det går helt enkelt ut på att rulla ner för en backe i en stor gummiboll. Michael valde zick-zack-banan med extra vatten i bollen. Genomblöt och genomnöjd med upplevelsen kravlade sig den unge mannen ur gummibollen.
Snart var vi på väg från Rotorua för andra gången denna måndag. Ett okänt antal mil, och ett för bilen för högt antal kilometer på grusväg, senare hittade vi till kvällens lilla camping. Och när jag säger liten så menar jag just liten. Vi klämde oss in på en ledig plats och började tillaga vår middag som bestod av lamm- och nötfärsbiffar serverat med rustik potatissallad. Varför man nu använder sig av ordet rustik när det gäller matbeskrivningar är för mig en gåta, men det låter snoffsigt så jag väljer att kalla vår kvällsmat just detta.
Michael hade blivit inlockad av ett äldre svenskt par ett par husbilar bort och medan vi spelade skitgubbe fick han höra historia efter historia från detta pensionerade par som inte var i Sverige på 3 år utan bara glidit runt i sin båt åt ut och år in.
Vi lyssnade lite på en inspelning från Hönökonferensen och fick sommarkänslor där i mörkret. Runt oss brann lägereldarna och en ett par tält bort försökte någon skrämma bort en possum.
Det lilla djuret kom snart till vårt läger i jakt på något att äta till kvällsmat. Enligt vår svenska källa var det hela 16 kronor i skottpengar på dessa små rara djur som enligt lokalbefolkningen var som råttor. Michael nöjde sig med att skrämma den stackarn med sin monsterkamera.
Vi packade ihop oss och skyndade mot Wai-o-tapu där det påstods att deras geijser, Lady Knox, skulle få utbrott kvart över tio denna förmiddag, precis som alla andra förmiddagar runt den tiden. Turistbussarnas passagerare rusade fram och tillbaka för att hinna i tid till damens hostattack. Utbrottet visade sig vara framtvingat av en tvålklump och vi var föga imponerade. Okej, vi var lite imponerade, det är ju trots allt något som uppkommer naturligt också, inte bara när en guide häver rengöringsmedel i öppningen.
Vi, som alla andra åskådare, tog oss sedan tillbaka till själva parken där vi tog trekilometers-turen som tog oss ungefär en och en halv timme att komma igenom. Fosfor och gyttja, ägglukt och puffande hål, 100-gradigt vatten och illgröna sjöar. Hej naturen, hur fick du till det här?
Eftersom unge herrn gett sig sjutton på att han skulle ägna sig åt fenomenet Zorbing styrde vi vår bil mot Rotorua än en gång. Zorbing är av Nya Zeeländarna uppfunnet och det går helt enkelt ut på att rulla ner för en backe i en stor gummiboll. Michael valde zick-zack-banan med extra vatten i bollen. Genomblöt och genomnöjd med upplevelsen kravlade sig den unge mannen ur gummibollen.
Snart var vi på väg från Rotorua för andra gången denna måndag. Ett okänt antal mil, och ett för bilen för högt antal kilometer på grusväg, senare hittade vi till kvällens lilla camping. Och när jag säger liten så menar jag just liten. Vi klämde oss in på en ledig plats och började tillaga vår middag som bestod av lamm- och nötfärsbiffar serverat med rustik potatissallad. Varför man nu använder sig av ordet rustik när det gäller matbeskrivningar är för mig en gåta, men det låter snoffsigt så jag väljer att kalla vår kvällsmat just detta.
Michael hade blivit inlockad av ett äldre svenskt par ett par husbilar bort och medan vi spelade skitgubbe fick han höra historia efter historia från detta pensionerade par som inte var i Sverige på 3 år utan bara glidit runt i sin båt åt ut och år in.
Vi lyssnade lite på en inspelning från Hönökonferensen och fick sommarkänslor där i mörkret. Runt oss brann lägereldarna och en ett par tält bort försökte någon skrämma bort en possum.
Det lilla djuret kom snart till vårt läger i jakt på något att äta till kvällsmat. Enligt vår svenska källa var det hela 16 kronor i skottpengar på dessa små rara djur som enligt lokalbefolkningen var som råttor. Michael nöjde sig med att skrämma den stackarn med sin monsterkamera.
söndag 19 februari 2012
Vilodagen
Söndagen den 19 februari
Det visade sig bli en vilodag denna söndag. En kollektiv koma föll över oss och orken var utlånad till någon annan. Rotorua visade sig vara en stad som glatt öppnade sin famn för turister vilket var något som fick oss att bli ännu lite tröttare. Vi lät stadens affärer och caféer underhålla oss några timmar innan vi letade upp en camping som erbjöd rinnande vatten och sjöutsikt.
Det visade sig bli en vilodag denna söndag. En kollektiv koma föll över oss och orken var utlånad till någon annan. Rotorua visade sig vara en stad som glatt öppnade sin famn för turister vilket var något som fick oss att bli ännu lite tröttare. Vi lät stadens affärer och caféer underhålla oss några timmar innan vi letade upp en camping som erbjöd rinnande vatten och sjöutsikt.
lördag 18 februari 2012
Hober äter inte glass
Lördagen den 18 februari
Eftersom sömn, eller i många fall frånvaro av sömn, präglar våra dagar följer här den sedvanliga sömnrapport: SUCCÉ. Tack vare fredagseftermiddagens äventyr sov vi som drogade småbarn.
Denna lördag skulle vi ta oss till Rotorua, via Hobbiton. När vi slutligen hittade inspelningsplatsen där Hoberna bodde lät vi Michael springa löst ett par timmar medan vi, de kvarvarande två, tog igen oss en stund. Det fanns ju lamm att klappa och pasta att koka så det ägnade vi oss åt.
På vägen igen stannade vi i en söt liten stad och åt bland de smaskigaste glassar jag någonsin satt i mig. En kula Citroncheesecake och en Passionsfrukt. Det här var den sortens stad som ännu inte intagits av ICA Maxi eller något Walmart-liknande. De hade istället en liten affär för varje behov. En liten godisaffär, en glassaffär, en coffeeshop - med en mycket passionerad barrista, en klockaffär och så vidare. Det är förstås behändigt för den stressade människan dagens samhälle skapat att ha allt på samma ställe, men vilken känsla det var att kryssa fram mellan affärerna i den lilla soliga staden.
Snart var vi i Rotarua och vi letade oss fram till en liten camping vid en sjö. Där satt vi i solnedgången och lät de sista strålarna värma våra kinder. Michael matade fåglar och lite längre bort fiskade någon.
Eftersom sömn, eller i många fall frånvaro av sömn, präglar våra dagar följer här den sedvanliga sömnrapport: SUCCÉ. Tack vare fredagseftermiddagens äventyr sov vi som drogade småbarn.
Denna lördag skulle vi ta oss till Rotorua, via Hobbiton. När vi slutligen hittade inspelningsplatsen där Hoberna bodde lät vi Michael springa löst ett par timmar medan vi, de kvarvarande två, tog igen oss en stund. Det fanns ju lamm att klappa och pasta att koka så det ägnade vi oss åt.
På vägen igen stannade vi i en söt liten stad och åt bland de smaskigaste glassar jag någonsin satt i mig. En kula Citroncheesecake och en Passionsfrukt. Det här var den sortens stad som ännu inte intagits av ICA Maxi eller något Walmart-liknande. De hade istället en liten affär för varje behov. En liten godisaffär, en glassaffär, en coffeeshop - med en mycket passionerad barrista, en klockaffär och så vidare. Det är förstås behändigt för den stressade människan dagens samhälle skapat att ha allt på samma ställe, men vilken känsla det var att kryssa fram mellan affärerna i den lilla soliga staden.
Snart var vi i Rotarua och vi letade oss fram till en liten camping vid en sjö. Där satt vi i solnedgången och lät de sista strålarna värma våra kinder. Michael matade fåglar och lite längre bort fiskade någon.
fredag 17 februari 2012
Lysmaskar och Hells Angels
Fredagen den 17 februari
Glada efter att ha sovit oss igenom natten packade vi ihop våra kappsäckar och for mot Waitomo. Här hade vi hört att man kunde göra något så besynnerligt som att åka runt i en innerslang i underjordiska grottforsar och samtidigt få se lysmaskar.
När vi slutligen hittade dit fick vi snällt vänta ett par timmar innan det blev vår tur. Vi passade på att värma på lite mat alltmedan vi spanade på Hells Angels som parkerat en bit bort.
Vi hann till och med klämma in ett par små kiwi-fåglar innan vi gav oss ut i det 10-14 gradiga vattnet. Eller små och små, de är faktiskt ganska stora. Lite som höns. Hade jag inte sett dem på riktigt hade jag nästan trott att de var tecknade sagofigurer för det där är sannerligen ett lustigt djur! Jag visste inte vart jag skulle göra av mig när de började springa. Små knubbiga kycklinklubbe-ben och en kropp som har nästan samma form - fast större. Och så den där jättelånga, smala näbben tillsammans med ett antal besynnerliga morrhår. De ser så otroligt roliga ut när de springer, det går inte att beskriva! Fråga youtube så kanske du kan få se ett klipp pappa.
16:30 tilldelas vi alla varsin härligt blöt våtdräkt med tillhörande jacka, strumpor, stövlar och hjälm. Vi var 11 glada deltagare som inte hade någon aning om vad vi gett oss in på. En liten bussresa senare fick vi alla välja ut varsin badring/innerslang. Eftersom vi med hjälp av dessa skulle ta oss ner för ett par små vattenfall fick vi provhoppa i den mysiga (läs brungeggiga) bäcken som flöt förbi. Blöta och ännu mer frågande till vad vi gett oss in på fick vi än en gång klättra in i bussen för att åka en liten bit till.
Med våra badringar på axlarna vandrade vi ner till en liten öppning i berget där vi krånglade oss in och sen började det riktiga äventyret. Det bjöds forsande vatten och dålig sikt, droppstenstak och lysmaskar, skumgodis och berättelser, små vattenfall och djupa hål. Vissa passager stängde vi av våra pannlampor och gled stilla i grottgångarna med lysmaskarna som enda ledljus. Och våra gruppledares skönsång. Vi tog oss igenom "My heart will go on", "I wanna dance with somebody" och några andra catchiga dängor.
Ganska kalla men mycket glada tog vi oss upp och ut ungefär en timma efter att vi klivit ner i mörkret. På den här tiden hade vi lyckats ta oss hela 65 meter ner i jorden och någonstans på mitten visade de oss vad som gett namn åt staden. Vi såg ett litet hål, inte större än det som blir om man sätter ihop pekfingertoppen med tummen, solen sken utanför men på insidan duggregnade det. Egentligen var hålet närmre 1,5-2 meter i diameter och på svenska skulle det kallas för ett vattenhål. På mauri: Waitomo.
Det var tack vare dessa hål som finns lite här och var som de stora grottorna hittats. Om jag minns det rätt så var det någon gång i början på 90-talet som ägaren av marken ovanför grottorna började med turistvisningar. Dock inte i innerslangar. Det var några år senare då ett kompisgäng i kemisk obalans tyckte att det var en strålande idé att ta sig fram nere i grottan med hjälp av dessa flytande ringar.
Vårt äventyr avslutades med soppa och rostad bagel - precis vad en frusen äventyrare behövde.
Glada efter att ha sovit oss igenom natten packade vi ihop våra kappsäckar och for mot Waitomo. Här hade vi hört att man kunde göra något så besynnerligt som att åka runt i en innerslang i underjordiska grottforsar och samtidigt få se lysmaskar.
När vi slutligen hittade dit fick vi snällt vänta ett par timmar innan det blev vår tur. Vi passade på att värma på lite mat alltmedan vi spanade på Hells Angels som parkerat en bit bort.
Vi hann till och med klämma in ett par små kiwi-fåglar innan vi gav oss ut i det 10-14 gradiga vattnet. Eller små och små, de är faktiskt ganska stora. Lite som höns. Hade jag inte sett dem på riktigt hade jag nästan trott att de var tecknade sagofigurer för det där är sannerligen ett lustigt djur! Jag visste inte vart jag skulle göra av mig när de började springa. Små knubbiga kycklinklubbe-ben och en kropp som har nästan samma form - fast större. Och så den där jättelånga, smala näbben tillsammans med ett antal besynnerliga morrhår. De ser så otroligt roliga ut när de springer, det går inte att beskriva! Fråga youtube så kanske du kan få se ett klipp pappa.
16:30 tilldelas vi alla varsin härligt blöt våtdräkt med tillhörande jacka, strumpor, stövlar och hjälm. Vi var 11 glada deltagare som inte hade någon aning om vad vi gett oss in på. En liten bussresa senare fick vi alla välja ut varsin badring/innerslang. Eftersom vi med hjälp av dessa skulle ta oss ner för ett par små vattenfall fick vi provhoppa i den mysiga (läs brungeggiga) bäcken som flöt förbi. Blöta och ännu mer frågande till vad vi gett oss in på fick vi än en gång klättra in i bussen för att åka en liten bit till.
Med våra badringar på axlarna vandrade vi ner till en liten öppning i berget där vi krånglade oss in och sen började det riktiga äventyret. Det bjöds forsande vatten och dålig sikt, droppstenstak och lysmaskar, skumgodis och berättelser, små vattenfall och djupa hål. Vissa passager stängde vi av våra pannlampor och gled stilla i grottgångarna med lysmaskarna som enda ledljus. Och våra gruppledares skönsång. Vi tog oss igenom "My heart will go on", "I wanna dance with somebody" och några andra catchiga dängor.
Ganska kalla men mycket glada tog vi oss upp och ut ungefär en timma efter att vi klivit ner i mörkret. På den här tiden hade vi lyckats ta oss hela 65 meter ner i jorden och någonstans på mitten visade de oss vad som gett namn åt staden. Vi såg ett litet hål, inte större än det som blir om man sätter ihop pekfingertoppen med tummen, solen sken utanför men på insidan duggregnade det. Egentligen var hålet närmre 1,5-2 meter i diameter och på svenska skulle det kallas för ett vattenhål. På mauri: Waitomo.
Det var tack vare dessa hål som finns lite här och var som de stora grottorna hittats. Om jag minns det rätt så var det någon gång i början på 90-talet som ägaren av marken ovanför grottorna började med turistvisningar. Dock inte i innerslangar. Det var några år senare då ett kompisgäng i kemisk obalans tyckte att det var en strålande idé att ta sig fram nere i grottan med hjälp av dessa flytande ringar.
Vårt äventyr avslutades med soppa och rostad bagel - precis vad en frusen äventyrare behövde.
torsdag 16 februari 2012
En riktig säng och en mexikansk middag
Torsdagen den 16 februari
Efter en, i alla fall för den Anderssonska delen av sällskapet, myggbiten och svårsövd natt kämpade vi oss upp i ottan för att komma vidare.
Strax utanför Dargaville hittade vi ett litet rart museum som mannen som hade hand om campingen tipsat om. Mannen såg för övrigt ut att vara en av camping-ägarna i Sunes sommar.
Nåväl, här på museet fick vi klart för oss vad det var för ett jätteträd vi sett dagen innan. Sorten heter Kauri och har en förmåga att bli stort och gammalt. Vackra möbler och stora träbitar, diverse åldriga verktyg och fotografier visade oss hur man under de senaste hundra åren fällt och bearbetat detta trä. Vi var fascinerade, minst sagt!
Mitt emot detta trevliga ställe låg ett café som vi gärna vill kategorisera; gemytligt. Hembakade jätte-pajbitar och en svårslagen utsikt från verandan gjorde dagen än bättre. Att det sedan luktade nyklippt gräs och solen sken, ja det var nästan alldeles för bra.
Ytterligare 30 minuter framåt vägen fann vi en nyligen öppnad mauriby i lätt förminskad skala. Som enda turister på området fick vi tre en privat guidad tur och fick veta precis hur allt var uppdelat och gick till. Tackar tackar!
Trötta som få styrde vi vår bil mot staden där allt började. Och sen tog vi in på hotell!
Eftersom vi inte ätit någon riktig middag på alla hjärtans dag tog vi tag i den saken nu istället. Mexikanska versionen av McDonald's bjöd oss på Quesadillas och Mövenpick serverade utomordentlig efterrätt!
Efter en, i alla fall för den Anderssonska delen av sällskapet, myggbiten och svårsövd natt kämpade vi oss upp i ottan för att komma vidare.
Strax utanför Dargaville hittade vi ett litet rart museum som mannen som hade hand om campingen tipsat om. Mannen såg för övrigt ut att vara en av camping-ägarna i Sunes sommar.
Nåväl, här på museet fick vi klart för oss vad det var för ett jätteträd vi sett dagen innan. Sorten heter Kauri och har en förmåga att bli stort och gammalt. Vackra möbler och stora träbitar, diverse åldriga verktyg och fotografier visade oss hur man under de senaste hundra åren fällt och bearbetat detta trä. Vi var fascinerade, minst sagt!
Mitt emot detta trevliga ställe låg ett café som vi gärna vill kategorisera; gemytligt. Hembakade jätte-pajbitar och en svårslagen utsikt från verandan gjorde dagen än bättre. Att det sedan luktade nyklippt gräs och solen sken, ja det var nästan alldeles för bra.
Ytterligare 30 minuter framåt vägen fann vi en nyligen öppnad mauriby i lätt förminskad skala. Som enda turister på området fick vi tre en privat guidad tur och fick veta precis hur allt var uppdelat och gick till. Tackar tackar!
Trötta som få styrde vi vår bil mot staden där allt började. Och sen tog vi in på hotell!
Eftersom vi inte ätit någon riktig middag på alla hjärtans dag tog vi tag i den saken nu istället. Mexikanska versionen av McDonald's bjöd oss på Quesadillas och Mövenpick serverade utomordentlig efterrätt!
onsdag 15 februari 2012
Längre norr ut kan man inte komma!
Onsdagen den 15 februari
Solen och en tjusig bergsutsikt väckte oss denna onsdagsmorgon. Vad härligt att det inte spöregnar, sa Michael. Little did we know… Snart var regnet ett faktum och vi packade snabbt ihop oss och sköt upp frukosten i väntan på uppehåll.
8 mil senare var vi så långt norr ut man kan komma på denna stora lilla ö.
Vi kollade på utsikten och så gjorde vi reträtt efter att ha dansat en stund och sedan ätit frukost direkt ur bakluckan på vårt vrålåk.
För andra gången på ett dygn besökte vi McDonald's i Kaitaia.
På vår väg söderut åkte vi genom barrskog med inslag av palmer, över höga berg och genom djupa dalar. När vägen tog slut tog vi färjan och landade efter en stunds skvalpande i en liten by.
De hade en praktutsikt över ett sandberg, vi tog oss till utkiksplatsen och dansade lite innan vi varma och nöjda, men framför allt fascinerade, fortsatte vår resa.
20 minuter senare befann vi oss i vad som skulle kunna liknas vid en regnskog. Höga, höga träd, mossor, palmträds-ormbunkar, fukt. Och + 90°-svängar.
Snart klev vi ur för att beskåda ett träd med en omkrets på nätta 13,8 meter, typ.
I runda slängar 2000 år hade det stått på samma ställe och sett tidevarv komma och tidevarv gå.
Några mil och ett okänt antal svängar senare kom vi ut i vad som hade varit Skottland om USA hade fått vara landskapsarkitekter. Betande kor och höga kullar och lika djupa dalar. Som grädden på moset fick vi njuta av en fantastisk solnedgång. Som balsam för själen.
Efter en kallsvettig, nästintill bensinfri, resa till Dargaville fick vi tanka och fylla magen med lite kinamat.
Solen och en tjusig bergsutsikt väckte oss denna onsdagsmorgon. Vad härligt att det inte spöregnar, sa Michael. Little did we know… Snart var regnet ett faktum och vi packade snabbt ihop oss och sköt upp frukosten i väntan på uppehåll.
8 mil senare var vi så långt norr ut man kan komma på denna stora lilla ö.
Vi kollade på utsikten och så gjorde vi reträtt efter att ha dansat en stund och sedan ätit frukost direkt ur bakluckan på vårt vrålåk.
För andra gången på ett dygn besökte vi McDonald's i Kaitaia.
På vår väg söderut åkte vi genom barrskog med inslag av palmer, över höga berg och genom djupa dalar. När vägen tog slut tog vi färjan och landade efter en stunds skvalpande i en liten by.
De hade en praktutsikt över ett sandberg, vi tog oss till utkiksplatsen och dansade lite innan vi varma och nöjda, men framför allt fascinerade, fortsatte vår resa.
20 minuter senare befann vi oss i vad som skulle kunna liknas vid en regnskog. Höga, höga träd, mossor, palmträds-ormbunkar, fukt. Och + 90°-svängar.
Snart klev vi ur för att beskåda ett träd med en omkrets på nätta 13,8 meter, typ.
I runda slängar 2000 år hade det stått på samma ställe och sett tidevarv komma och tidevarv gå.
Några mil och ett okänt antal svängar senare kom vi ut i vad som hade varit Skottland om USA hade fått vara landskapsarkitekter. Betande kor och höga kullar och lika djupa dalar. Som grädden på moset fick vi njuta av en fantastisk solnedgång. Som balsam för själen.
Efter en kallsvettig, nästintill bensinfri, resa till Dargaville fick vi tanka och fylla magen med lite kinamat.
tisdag 14 februari 2012
På alla hjärtans dag ska man äta nudlar!
Tisdagen den 14 februari
Efter en natt med allt för få sömntimmar började vi vår alla hjärtans dag lite senare än våra med-campare. Frukosten inmundigades i varsin tältstol med solen i ryggen.
På vår väg till ett naturreservat vid havet körde vi fel och hamnade mitt i ett spöregn vid en stor holme ute i vattnet. Vi hann lagom ta en tur och tillaga varsin portion nudlar innan ovädret kom skall tilläggas. Så där satt vi i vår Thundercats-van och smaskade.
Plattan i mattan, vi cruisade mot nästa campingplats, delade kvällsvarden på McDonald's en bit därifrån och fick sedan slå läger mitt i mörka natten. Det gjorde vi bra.
Efter en natt med allt för få sömntimmar började vi vår alla hjärtans dag lite senare än våra med-campare. Frukosten inmundigades i varsin tältstol med solen i ryggen.
På vår väg till ett naturreservat vid havet körde vi fel och hamnade mitt i ett spöregn vid en stor holme ute i vattnet. Vi hann lagom ta en tur och tillaga varsin portion nudlar innan ovädret kom skall tilläggas. Så där satt vi i vår Thundercats-van och smaskade.
Plattan i mattan, vi cruisade mot nästa campingplats, delade kvällsvarden på McDonald's en bit därifrån och fick sedan slå läger mitt i mörka natten. Det gjorde vi bra.
måndag 13 februari 2012
Det är vi som är Thundercats!
Måndagen den 13 februari
Rena kläder, dunderfrukost och taxiresa till förorten där vi tilldelades en, låt oss säga intressant, van. Här ska vi alltså spendera de närmaste 18 dagarna. Då en av de tre musketörerna inte fixat något internationellt körkort fick vi börja med att leta upp en tolk som kunde översätta icke namngivna musketörens körkort så att även han skulle kunna köra vår super-automobil.
Efter detta lilla högerstyrda äventyr letade vi upp något som i vårt hemland hade kunnat heta Jula, där införskaffades diverse filtar och bra att ha-saker.
Vid det här laget har vi också hunnit inse att campingbordet som skulle höra till bilens standardutrustning saknades, samt att the check engine light lös. Vi åkte tillbaka till uthyrningskontoret, eftersom vi ändå var i närheten!
När vi slutligen hade allt vi behövde styrde vi kosan mot Waipu där vi tänkte spendera natten.
Rena kläder, dunderfrukost och taxiresa till förorten där vi tilldelades en, låt oss säga intressant, van. Här ska vi alltså spendera de närmaste 18 dagarna. Då en av de tre musketörerna inte fixat något internationellt körkort fick vi börja med att leta upp en tolk som kunde översätta icke namngivna musketörens körkort så att även han skulle kunna köra vår super-automobil.
Efter detta lilla högerstyrda äventyr letade vi upp något som i vårt hemland hade kunnat heta Jula, där införskaffades diverse filtar och bra att ha-saker.
Vid det här laget har vi också hunnit inse att campingbordet som skulle höra till bilens standardutrustning saknades, samt att the check engine light lös. Vi åkte tillbaka till uthyrningskontoret, eftersom vi ändå var i närheten!
När vi slutligen hade allt vi behövde styrde vi kosan mot Waipu där vi tänkte spendera natten.
söndag 12 februari 2012
Far och flyg
Söndagen den 12 februari
5:45 tog vi shuttle-bussen till flygplatsen, tackade McDonald's för vår frukost och lämnade Australien efter endast 5 dygn. 13.20, lokal tid, sa vi hej till Auckland i stället. Full fart!
Tacksamma över eget badrum och hotellets tvättservice avslutade vi kvällen på en restaurang i ett regnigt Nya Zeeland.
5:45 tog vi shuttle-bussen till flygplatsen, tackade McDonald's för vår frukost och lämnade Australien efter endast 5 dygn. 13.20, lokal tid, sa vi hej till Auckland i stället. Full fart!
Tacksamma över eget badrum och hotellets tvättservice avslutade vi kvällen på en restaurang i ett regnigt Nya Zeeland.
lördag 11 februari 2012
Goda utsikter!
Lördagen den 11 februari
Efter att ha letat ihjäl oss efter någonstans att posta ett paket utan att betala för en liten ponny utan att för den delen få någon, bokade vi hotell och checkade in till vår första flight.
Sen sa vi hej till marknaden i the Rocks, Sydneys äldsta kvarter. När det hysteriska regnet avtait och Michael köpt sig en uppstoppad groda mättade vi hungern.
Niclas och Alexandra slöt upp. Till efterrätt beställde jag och Michael en oslagbar utsikt över staden. Denna serverades naturligtvis i Sydney Sky Tower med strålande solsken.
Vi träffade King Koala Kong, bildbevis finnes!
Nöjda och glada tog vi bussen till resten av gänget ute vid Watson Bay där vi åt kakor och tittade på solnedgången.
Efter att ha letat ihjäl oss efter någonstans att posta ett paket utan att betala för en liten ponny utan att för den delen få någon, bokade vi hotell och checkade in till vår första flight.
Sen sa vi hej till marknaden i the Rocks, Sydneys äldsta kvarter. När det hysteriska regnet avtait och Michael köpt sig en uppstoppad groda mättade vi hungern.
Niclas och Alexandra slöt upp. Till efterrätt beställde jag och Michael en oslagbar utsikt över staden. Denna serverades naturligtvis i Sydney Sky Tower med strålande solsken.
Vi träffade King Koala Kong, bildbevis finnes!
Nöjda och glada tog vi bussen till resten av gänget ute vid Watson Bay där vi åt kakor och tittade på solnedgången.
fredag 10 februari 2012
Vi fuldansar vid Operahuset
Fredagen den 10 februari
Vi startade vår dag på gatan som huserar flest husbilsuthyrare i Sydney. Gatan som ligger näst intill vår alltså. Som vilsna hjortar vandrade vi runt och stirrade in genom skyltfönstren. Plötsligt kommer någon och undrar om vi är ute efter en husbil. Jo, det var vi ju.
- Kom här, jag ska visa er något.
Okeeeej, tänkte vi men följde efter.
Det visade sig att vi hade missat det bästa av allt: en backpacker-rese-fixar-agentur. Så där satt vi och svarade på frågor medan han ringde husbilsföretagen och tog fram förslag anpassade efter våra önskemål. När vi var tveksamma till storleken på bilförslag nummer ett tog han med oss till företaget vägg i vägg och så fick vi prova.
Det slutade med någon slags hippie campervan som hämtas i Auckland och lämnas i Christchurch 18 dagar senare.
Biljetter köpta och husbil bokad - hurra.
Glada och lättade gick vi över gatan och in på The Boomerang School där en fantastisk kvinna visade oss precis hur vi skulle göra för att få till den rätta knycken. Vi lyfte och petade på boomerangerna och syskonparet köpte sig till slut varsin. Tur att vi har stora fält hemma att öva på!
Vi lagade oss lite lunch på hostlet för att sedan bege oss till botaniska trädgården. Flygande hundar och en hel sjö fylld av lotusplantor senare fick vi se operahuset ur en ny vinkel.
Solen sken och vi var nöjda. Glass och fuldans vid operahuset följde. Sedan mötte vi Alexandra och Niclas och tog oss till chinatown och gick på nattmarknad.
Kvällen avslutades på Starbucks.
Vi startade vår dag på gatan som huserar flest husbilsuthyrare i Sydney. Gatan som ligger näst intill vår alltså. Som vilsna hjortar vandrade vi runt och stirrade in genom skyltfönstren. Plötsligt kommer någon och undrar om vi är ute efter en husbil. Jo, det var vi ju.
- Kom här, jag ska visa er något.
Okeeeej, tänkte vi men följde efter.
Det visade sig att vi hade missat det bästa av allt: en backpacker-rese-fixar-agentur. Så där satt vi och svarade på frågor medan han ringde husbilsföretagen och tog fram förslag anpassade efter våra önskemål. När vi var tveksamma till storleken på bilförslag nummer ett tog han med oss till företaget vägg i vägg och så fick vi prova.
Det slutade med någon slags hippie campervan som hämtas i Auckland och lämnas i Christchurch 18 dagar senare.
Biljetter köpta och husbil bokad - hurra.
Glada och lättade gick vi över gatan och in på The Boomerang School där en fantastisk kvinna visade oss precis hur vi skulle göra för att få till den rätta knycken. Vi lyfte och petade på boomerangerna och syskonparet köpte sig till slut varsin. Tur att vi har stora fält hemma att öva på!
Vi lagade oss lite lunch på hostlet för att sedan bege oss till botaniska trädgården. Flygande hundar och en hel sjö fylld av lotusplantor senare fick vi se operahuset ur en ny vinkel.
Solen sken och vi var nöjda. Glass och fuldans vid operahuset följde. Sedan mötte vi Alexandra och Niclas och tog oss till chinatown och gick på nattmarknad.
Kvällen avslutades på Starbucks.
torsdag 9 februari 2012
Som ett barn i en te-affär
Torsdagen den 9 februari
Egen frukost tillagades innan vi glada i hågen stövlade iväg mot playan. Detta skedde via Oxford Street som bjöd trevliga affärer. Michael fyndade fina skor och jag sken som solen när T2 tornade upp sig på vår vänstra sida. T2, eller Tea too, som man också kan säga, sålde som ni säkert förstår; te. Te och tekannor och tekoppar och tesilar och allt annat man kan tänkas behöva. Näst på tur i glädjetåget var Dr Seuss-galleriet lite längre ner. Än en gång var jag som ett barn i en godisaffär där jag stilla vandrade fram och beundrade tavlorna och citaten.
Sen gick vi vilse. Sen när vi hittat tillbaka till Bondi Junction tog vi bussen därifrån. Ett mycket bra val.
Vi hälsades av vita stränder och lågt flygande fiskmåsar när vi anlände Bondi Beach. De svenska turisternas mecka. Eftersom vi svettat oss igenom vår bortkomna turné gick naturligtvis solen i moln lagom som vi la våra trötta kroppar på stranden. Vi tvingade oss att ligga kvar en timma innan vi tog bussen till hostlet igen. Här försökte vi boka vår resa till Nya Zeeland men gav upp och sov i stället.
Nu vederkvickta vandrade vi längst stadens gator. Det regnade lite och vi hängde lite på en spelarkad. Sen var kvällen slut.
Egen frukost tillagades innan vi glada i hågen stövlade iväg mot playan. Detta skedde via Oxford Street som bjöd trevliga affärer. Michael fyndade fina skor och jag sken som solen när T2 tornade upp sig på vår vänstra sida. T2, eller Tea too, som man också kan säga, sålde som ni säkert förstår; te. Te och tekannor och tekoppar och tesilar och allt annat man kan tänkas behöva. Näst på tur i glädjetåget var Dr Seuss-galleriet lite längre ner. Än en gång var jag som ett barn i en godisaffär där jag stilla vandrade fram och beundrade tavlorna och citaten.
Sen gick vi vilse. Sen när vi hittat tillbaka till Bondi Junction tog vi bussen därifrån. Ett mycket bra val.
Vi hälsades av vita stränder och lågt flygande fiskmåsar när vi anlände Bondi Beach. De svenska turisternas mecka. Eftersom vi svettat oss igenom vår bortkomna turné gick naturligtvis solen i moln lagom som vi la våra trötta kroppar på stranden. Vi tvingade oss att ligga kvar en timma innan vi tog bussen till hostlet igen. Här försökte vi boka vår resa till Nya Zeeland men gav upp och sov i stället.
Nu vederkvickta vandrade vi längst stadens gator. Det regnade lite och vi hängde lite på en spelarkad. Sen var kvällen slut.
onsdag 8 februari 2012
Choklad i stora tunnor!
Onsdagen den 8 februari
Efter en uppskattad sovmorgon började vi vår medvetna dag i Chinatown på Paddy's Market. Vi kan väl säga att det var som Singapores Bugis Street, fast med Sydney-prislappar. Det enda som var annorlunda var de Australiensiska souvenirerna såsom känguruskinn, skinnhattar eller varför inte en kängurutass-ryggkliare?
Eftersom man ska äta efterrätt på onsdagar gick vi tillsammans med Alexandra till Max Brenner's chokladcafé. Chokladfondue någon? Den smälta chokladen som förvarades i stora kar vid ingången fraktades via grova rör i taket fram till disken. Det blir nog inte chokladigare än så här.
Efter en uppskattad sovmorgon började vi vår medvetna dag i Chinatown på Paddy's Market. Vi kan väl säga att det var som Singapores Bugis Street, fast med Sydney-prislappar. Det enda som var annorlunda var de Australiensiska souvenirerna såsom känguruskinn, skinnhattar eller varför inte en kängurutass-ryggkliare?
Eftersom man ska äta efterrätt på onsdagar gick vi tillsammans med Alexandra till Max Brenner's chokladcafé. Chokladfondue någon? Den smälta chokladen som förvarades i stora kar vid ingången fraktades via grova rör i taket fram till disken. Det blir nog inte chokladigare än så här.
tisdag 7 februari 2012
Hej Sydney!
Tisdagen den 7:e februari
Sömnen under den 7-8 timmar långa flighten var knappt märkbar och när frukosten serverades visade det sig att det förtjusande brittiska paret jag delade rad med heller inte hade sovit nämnvärt.
Men de var glada ändå. 65+, förlovade sig i Sverige för 48 år sedan och var hobbypiloter båda två. Otroligt charmerande. Frun ägde till på köpet ett segelflygplan. KÄRA NÅN, vilken cool dam.
Vi tog oss igenom tullen och jag råkade nog smita förbi säkerhetskontrollen som skulle säkerställa att jag inte tog med mig bondgårdsbakterier in i landet.
Så väntade vi 3 timmar tills musketör nr 3 anlände. Hurra ropade vi och tog shuttlebussen in till hostlet som vi med lite svensk assistans lyckats få fram. Tack och lov, det var inte sunkigt och dant!
Extra nöjd var undertecknad efter en tupplur.
Vi tog oss ut på storgatan och försökte utnyttja McDonald's internet. De använde förmodligen modemet vi slängde när bredbandet letade sig ut på den svenska landsbyggden, för det var nästintill dött.
Tåget tog oss sedan till Hyde Park. Nämnde jag att vi bor på Victoria Street i Kings Cross? David och Lona, det brittiska paret, trodde att vi möjligen blivit lurade och befann oss i Storbritannien. Mycket är de bra på britterna, men att hitta på inovativa orts- och gatunamn är inte en av sakerna.
På något magiskt sätt var plötsligt en kär vän med oss och vi kramades och var tillsammans förundrade över det faktum att vi nu umgicks på andra sidan jorden.
Alexandra tog med oss till Darling Harbour där vi åt fantastiska hamburgare och nästan ännu godare örtkryddade chips. Om nom nom nom
Så var vi plötsligt 5 i sällskapet, Niclas gjorde oss sällskap och snart började vår vandring runt staden. Harbour Bridge, Operahuset, stadsdelen the Rocks, hamnen - allt man kan begära på en kväll.
Nu har vi hälsat på operahusets svenska kakel och sett lyxkryssarna i hamnen.
Sömnen under den 7-8 timmar långa flighten var knappt märkbar och när frukosten serverades visade det sig att det förtjusande brittiska paret jag delade rad med heller inte hade sovit nämnvärt.
Men de var glada ändå. 65+, förlovade sig i Sverige för 48 år sedan och var hobbypiloter båda två. Otroligt charmerande. Frun ägde till på köpet ett segelflygplan. KÄRA NÅN, vilken cool dam.
Vi tog oss igenom tullen och jag råkade nog smita förbi säkerhetskontrollen som skulle säkerställa att jag inte tog med mig bondgårdsbakterier in i landet.
Så väntade vi 3 timmar tills musketör nr 3 anlände. Hurra ropade vi och tog shuttlebussen in till hostlet som vi med lite svensk assistans lyckats få fram. Tack och lov, det var inte sunkigt och dant!
Extra nöjd var undertecknad efter en tupplur.
Vi tog oss ut på storgatan och försökte utnyttja McDonald's internet. De använde förmodligen modemet vi slängde när bredbandet letade sig ut på den svenska landsbyggden, för det var nästintill dött.
Tåget tog oss sedan till Hyde Park. Nämnde jag att vi bor på Victoria Street i Kings Cross? David och Lona, det brittiska paret, trodde att vi möjligen blivit lurade och befann oss i Storbritannien. Mycket är de bra på britterna, men att hitta på inovativa orts- och gatunamn är inte en av sakerna.
På något magiskt sätt var plötsligt en kär vän med oss och vi kramades och var tillsammans förundrade över det faktum att vi nu umgicks på andra sidan jorden.
Alexandra tog med oss till Darling Harbour där vi åt fantastiska hamburgare och nästan ännu godare örtkryddade chips. Om nom nom nom
Så var vi plötsligt 5 i sällskapet, Niclas gjorde oss sällskap och snart började vår vandring runt staden. Harbour Bridge, Operahuset, stadsdelen the Rocks, hamnen - allt man kan begära på en kväll.
Nu har vi hälsat på operahusets svenska kakel och sett lyxkryssarna i hamnen.
måndag 6 februari 2012
Tack Singapore
Måndagen den 6:e februari
Efter en riktig frukost gottade vi oss en stund till på rummet innan vi var tvungna att checka ut. Jessica hade insett att hennes tygskor med gummisula var ganska varma och kände ett starkt behov av att köpa något svalare. Vi åkte än en gång till Bugis Street. Efter avslutad shopping tog vi turen förbi våra gamla kvarter där sötvattenspärlor från mammas önskelista inhandlades. Till vår stora glädje hittade vi sedan ett matställe som hette "Real Food". De serverade alltså riktig mat. Ekologiska ingredienser som förvandlades till kalasgoda pizzor.
Tack för oss Singapore sa vi och hämtade våra resväskor innan vi tog tåget till flygplatsen.
Slutligen kom vi på ett plan som egentligen skulle gått 24 timmar tidigare om man skulle tro boarding card'et.
Tack och godnatt
Efter en riktig frukost gottade vi oss en stund till på rummet innan vi var tvungna att checka ut. Jessica hade insett att hennes tygskor med gummisula var ganska varma och kände ett starkt behov av att köpa något svalare. Vi åkte än en gång till Bugis Street. Efter avslutad shopping tog vi turen förbi våra gamla kvarter där sötvattenspärlor från mammas önskelista inhandlades. Till vår stora glädje hittade vi sedan ett matställe som hette "Real Food". De serverade alltså riktig mat. Ekologiska ingredienser som förvandlades till kalasgoda pizzor.
Tack för oss Singapore sa vi och hämtade våra resväskor innan vi tog tåget till flygplatsen.
Slutligen kom vi på ett plan som egentligen skulle gått 24 timmar tidigare om man skulle tro boarding card'et.
Tack och godnatt
söndag 5 februari 2012
Badkar, pool, uteplats och trerätters - vi bytte hotellrum
Söndagen den 5:e februari
Vi petade i oss några skivor toast med sylt på och skrattade åt hostelmisären innan vi packade ihop våra ägodelar och för sista gången travade ner för de fyra trapporna och ut i friheten. Vi checkade in och lämnade tidigare nämnda bagage på vårt nya hotell, the New Majestic. Sedan for vi på äventyr än en gång.
Sentosa är Singapores nöjes-ö. Så vitt jag förstår är den konstgjord och är fylld av flotta hotell och förnäma förströelser. Du kan "flyga" i en lufttrumma, ta en rodeltur, åka upp med linbanan och betrakta utsikten, ta en dag på den vita sandstranden eller varför inte besöka Universal Studios? Vi nöjde oss med strandhäng och annanasjuice. Förtvivlat god juice bör tilläggas. Vårt hostel erbjöd inte några fantastiska förutsättningar för god sömn så vi var båda trötta när klockan närmade sig fyra. Vi åkte tillbaka till Chinatown och blev tilldelade rum 202. På vår våning låg ett gym och precis utanför dörren var poolen. Innanför dörren såg det ut så här:
Badkar på uteplatsen, dusch som inte sitter ihop med toaletten, en riktig säng med lakan och inte bara en fleecefilt, sköna kuddar och en minibar med bjuddricka.
Vi slängde på oss våra morgonrockar och gled ut på terrassen. Hej poolen och jaccuzin! Något nedkylda fyllde vi upp vårt alldeles egna utebadkar med bubblor och varmvatten. Äppeljuice i champagneglas och plums i.
Uppskattningen över vårt nya bonde var sannolikt mycket större efter de tidigare tre nätterna på sunkstället nr ett, än om vi kommit direkt dit från kära Sverige.
Vi gick inte ut mer den kvällen utan beställde istället upp en trerätters på rummet och tittade på Australias Top Chef, Junior.
"This is every kids dream, including mine."
- 12-årig pojke i förkkläde.
Vi petade i oss några skivor toast med sylt på och skrattade åt hostelmisären innan vi packade ihop våra ägodelar och för sista gången travade ner för de fyra trapporna och ut i friheten. Vi checkade in och lämnade tidigare nämnda bagage på vårt nya hotell, the New Majestic. Sedan for vi på äventyr än en gång.
Sentosa är Singapores nöjes-ö. Så vitt jag förstår är den konstgjord och är fylld av flotta hotell och förnäma förströelser. Du kan "flyga" i en lufttrumma, ta en rodeltur, åka upp med linbanan och betrakta utsikten, ta en dag på den vita sandstranden eller varför inte besöka Universal Studios? Vi nöjde oss med strandhäng och annanasjuice. Förtvivlat god juice bör tilläggas. Vårt hostel erbjöd inte några fantastiska förutsättningar för god sömn så vi var båda trötta när klockan närmade sig fyra. Vi åkte tillbaka till Chinatown och blev tilldelade rum 202. På vår våning låg ett gym och precis utanför dörren var poolen. Innanför dörren såg det ut så här:
Badkar på uteplatsen, dusch som inte sitter ihop med toaletten, en riktig säng med lakan och inte bara en fleecefilt, sköna kuddar och en minibar med bjuddricka.
Vi slängde på oss våra morgonrockar och gled ut på terrassen. Hej poolen och jaccuzin! Något nedkylda fyllde vi upp vårt alldeles egna utebadkar med bubblor och varmvatten. Äppeljuice i champagneglas och plums i.
Uppskattningen över vårt nya bonde var sannolikt mycket större efter de tidigare tre nätterna på sunkstället nr ett, än om vi kommit direkt dit från kära Sverige.
Vi gick inte ut mer den kvällen utan beställde istället upp en trerätters på rummet och tittade på Australias Top Chef, Junior.
"This is every kids dream, including mine."
- 12-årig pojke i förkkläde.
lördag 4 februari 2012
Singapore är som Ebay!
Lördagen den 4:e februari
Vi vankade av och an tills vi slutligen fann oss en frukostmacka. Nudelsoppa, dumplings och friterade fiskinälvor kändes inte som en given lördagsfrukost.
Denna lördag sken solen på oss och det blev varmt, väldigt varmt. Vi flydde till Bugis Street. En gata som täckts in och gjorts om till marknad, permanent. Vi vandrade små gränder fram och kände och tittade på skira blusar och plastiga mobilfodral.
Två timmar senare hade vi sannolikt inte sett allt, men vi var ändå mätta. Vi firade med varsin färskpressad annanasjuice on the rocks.
Vi fortsatte äventyret upp mot Little India och the Arab Quarters. Färgglatt och fascinerande.
När fötterna satte ner foten, så att säga, tog vi tåget till vårt hostel. Där tvingade vi oss att bli pigga och fräscha, för kvällen till ära skulle vi ta ett varv i the Singapore Flyer - världens största pariserhjul.
När vi klivit av på Esplanaden hamnade vi i rusningstrafiken på väg till Shingay Festivalen, den som vi trodde vi missat! Vi letade oss fram till snyltplatserna med varsin papphand i A3-format i högsta hugg. När vi tyckte att vi väntat tillräckligt länge på att det skulle sätta igång och lyssnat på konferencierens tre olika hejaramsor allt för länge lämnade vi vår plats och åkte upp i hjulet. Och vilket smart drag ska ni tro! Under vår halvtimmeslånga resa såg vi stora delar av festligheterna och ett Singapore i kvällsljus.
Eftersom Italiensk glass är god åt vi lite. Innan vi tog oss hem till vårt "Deluxe Twin Room" traskade vi till det gamla tjusiga Raffles Hotell. Där möttes taxi-passagerarna av en turbanbeklädd man i vit kavaj. Där skulle man bo någon gång!
Vi vankade av och an tills vi slutligen fann oss en frukostmacka. Nudelsoppa, dumplings och friterade fiskinälvor kändes inte som en given lördagsfrukost.
Denna lördag sken solen på oss och det blev varmt, väldigt varmt. Vi flydde till Bugis Street. En gata som täckts in och gjorts om till marknad, permanent. Vi vandrade små gränder fram och kände och tittade på skira blusar och plastiga mobilfodral.
Två timmar senare hade vi sannolikt inte sett allt, men vi var ändå mätta. Vi firade med varsin färskpressad annanasjuice on the rocks.
Vi fortsatte äventyret upp mot Little India och the Arab Quarters. Färgglatt och fascinerande.
När fötterna satte ner foten, så att säga, tog vi tåget till vårt hostel. Där tvingade vi oss att bli pigga och fräscha, för kvällen till ära skulle vi ta ett varv i the Singapore Flyer - världens största pariserhjul.
När vi klivit av på Esplanaden hamnade vi i rusningstrafiken på väg till Shingay Festivalen, den som vi trodde vi missat! Vi letade oss fram till snyltplatserna med varsin papphand i A3-format i högsta hugg. När vi tyckte att vi väntat tillräckligt länge på att det skulle sätta igång och lyssnat på konferencierens tre olika hejaramsor allt för länge lämnade vi vår plats och åkte upp i hjulet. Och vilket smart drag ska ni tro! Under vår halvtimmeslånga resa såg vi stora delar av festligheterna och ett Singapore i kvällsljus.
Eftersom Italiensk glass är god åt vi lite. Innan vi tog oss hem till vårt "Deluxe Twin Room" traskade vi till det gamla tjusiga Raffles Hotell. Där möttes taxi-passagerarna av en turbanbeklädd man i vit kavaj. Där skulle man bo någon gång!
fredag 3 februari 2012
Sluta upp med kap- och geren!
Fredagen den 3:e februari
Klockan är 22:54 och jag undrar varför inte Singapores byggarbetare går hem kl 16 som fe svenska gör? Kapar och borrar och slamrar bör man enligt den sociala normen göra när vanligt folk inte försöker sova.
Idag har vi cirklat runt i Chinatown och spanat in tempel och otaliga klädbutiker. Sedan promenerade vi hela vägen upp till den lite tjusigare delen av stan, Orchard Road. Här frös vi på stora, pampiga köpcentran/köpcentrum/köpcentras (hur höjs det egentligen?!).
Tanken var att avsluta kvällen med världens största pariserhjul och en parad som skulle gå av stapeln. Men kraften tröt och eftersom vi av någon anledning trodde att de skulle dansa gatorna fram hela helgen sköt vi upp visiten till morondagen. Singapores turisthemsida och avslutningsfyrverkerierna avslöjade att vi hade fel, det var bara ikväll.
Men hallå, vi får ju sova och vakna utvilade istället för att släpa våra allt för trötta kroppar hem i natten.
Imorgon väntar nya äventyr, high five!
Klockan är 22:54 och jag undrar varför inte Singapores byggarbetare går hem kl 16 som fe svenska gör? Kapar och borrar och slamrar bör man enligt den sociala normen göra när vanligt folk inte försöker sova.
Idag har vi cirklat runt i Chinatown och spanat in tempel och otaliga klädbutiker. Sedan promenerade vi hela vägen upp till den lite tjusigare delen av stan, Orchard Road. Här frös vi på stora, pampiga köpcentran/köpcentrum/köpcentras (hur höjs det egentligen?!).
Tanken var att avsluta kvällen med världens största pariserhjul och en parad som skulle gå av stapeln. Men kraften tröt och eftersom vi av någon anledning trodde att de skulle dansa gatorna fram hela helgen sköt vi upp visiten till morondagen. Singapores turisthemsida och avslutningsfyrverkerierna avslöjade att vi hade fel, det var bara ikväll.
Men hallå, vi får ju sova och vakna utvilade istället för att släpa våra allt för trötta kroppar hem i natten.
Imorgon väntar nya äventyr, high five!
torsdag 2 februari 2012
Vi tar oss en tur!
Onsdagen den 1 februari
När vi kom till Arlanda väntade vi en stund efter att vi gjort med våra väskor som med bra matrester, gladpackat dem. Vi njöt av de stora snöflingorna som flöt runt i luften utanför och trodde att vi bara väntade på bussen någonstans och snart skulle vara hemma igen. Klockan tre skulle flyget lyfta. Halv fem kom vi iväg.
På flyget till London tog vi oss en lur och lurade på vilken resans låt skulle få bli.
Så var vi plötsligt i London där vår väntetid förkortats pga försenigen tidigare på eftermiddagen. Lika bra var det. Vi laddade mobilbatterierna och satte i oss varsin smörgås för att sedan kliva på dubbeldäckaren som skulle ta oss till Singapore.
De närmaste tolv timmarna var en kavalkad av film, halvsömn och flygplansmat.
Den 2 februari, 17:20 lokal tid landade vi på Singapores flygplats, hämtade ut våra kokonliknande väskor och letade oss till the trams.
Aldrig har vi väl sett en så tjusig och framför allt ren flygplats förut. Eller en så ren och tyst tunnelbana. Överväldigade av värmen och renheten njöt vi SCB stunden. Ända tills vi kom till vårt sorgliga lilla hostel, då var vi tvugna att skratta åt i-lands-misären. Kära nån!
Vi vilade ett ögonblick, sänkte ACn och stegade sedan ut för att upptäcka china Towns by night. En lagom försmak för två småtrötta damer.
Nu tänker vi minsann sova en stund innan det är dags att avgöra om frukoststandarden är likt rummets, dvs med endast tre ingredienser. Inget lullull eller extra här inte.
Over and out!
När vi kom till Arlanda väntade vi en stund efter att vi gjort med våra väskor som med bra matrester, gladpackat dem. Vi njöt av de stora snöflingorna som flöt runt i luften utanför och trodde att vi bara väntade på bussen någonstans och snart skulle vara hemma igen. Klockan tre skulle flyget lyfta. Halv fem kom vi iväg.
På flyget till London tog vi oss en lur och lurade på vilken resans låt skulle få bli.
Så var vi plötsligt i London där vår väntetid förkortats pga försenigen tidigare på eftermiddagen. Lika bra var det. Vi laddade mobilbatterierna och satte i oss varsin smörgås för att sedan kliva på dubbeldäckaren som skulle ta oss till Singapore.
De närmaste tolv timmarna var en kavalkad av film, halvsömn och flygplansmat.
Den 2 februari, 17:20 lokal tid landade vi på Singapores flygplats, hämtade ut våra kokonliknande väskor och letade oss till the trams.
Aldrig har vi väl sett en så tjusig och framför allt ren flygplats förut. Eller en så ren och tyst tunnelbana. Överväldigade av värmen och renheten njöt vi SCB stunden. Ända tills vi kom till vårt sorgliga lilla hostel, då var vi tvugna att skratta åt i-lands-misären. Kära nån!
Vi vilade ett ögonblick, sänkte ACn och stegade sedan ut för att upptäcka china Towns by night. En lagom försmak för två småtrötta damer.
Nu tänker vi minsann sova en stund innan det är dags att avgöra om frukoststandarden är likt rummets, dvs med endast tre ingredienser. Inget lullull eller extra här inte.
Over and out!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)