Måndagen den 27 februari
Vi sa hej till Invercargill innan vi styrde kosan mot Bluff för att där riva av en liten dans, posta ett paket och tanka. Sedan åkte vi igen.
Man skulle kunna säga att det här var ännu en sådan där dag då vi mest körde runt i vår lilla automobil. Körde lite på stora vägen, körde lite på de små vägarna, körde lite vilse. Ja, lite hit och dit. Slutligen kom vi till Owaku där vi som andra sällskap intog en av de två restaurangerna.
Natten spenderas vid havet i en dalgång.
måndag 27 februari 2012
söndag 26 februari 2012
Till häst!
Söndagen den 26 februari
Glenorchy, tänkte vi, det är säkert en stad som erbjuder sysselsättning några timmar innan vi sitter upp. Staden som har ungefär 480 innevånare hade en hantverksbutik, en souveniraffär, två hotell, en possum shop och ett café. Med + 3 timmar till godo efter att ha utforskat det som fanns intog vi helt sonika cafét.
Efter en köldslagen förmiddag var bönesvaret solsken extra välkommet och den molnfria himlen lovade fortsatt sensommarvärme. Strax efter klockan två anmälde vi oss på det lilla kontoret vid Dart Stables, valde ut stövlar och hjälm och sällade oss till den förväntansfulla skaran utanför.
När vi och de övriga 8 deltagarna förklarat hur hästvana vi var tilldelades vi varsit vrålåk och satt upp. Snart var vi på väg på vårt äventyr som skulle visa sig pågå i ungefär 2,5 timmar och innehålla både plaskande och traskande. Vi var 3 stycken som ridit lite fler gånger än 5 gånger så vi fick till vår stora glädje ta oss an vissa delar av färdvägen i lite snabbare gångarter än övriga ryttare.
Solvarma, avslappnade och helt nöjda med tillvaron satt vi av ungefär 8 km ifrån utgångspunkten.
Väl vid stallet i Glenorchy igen hittade vi en 2 meter lång man liggandes på vår van. Vi kan kalla honom Michael. Han hade ägnat sin eftermiddag åt pälshandel och småprat.
Då undertecknad varit helt uppslukad av äventyret existerade inga hungerkänslor what so ever. Men en fergburger går ju alltid ner konstaterade vi och stannade till i Queenstown en sista gång innan vi rattade mot Invercargill.
Glenorchy, tänkte vi, det är säkert en stad som erbjuder sysselsättning några timmar innan vi sitter upp. Staden som har ungefär 480 innevånare hade en hantverksbutik, en souveniraffär, två hotell, en possum shop och ett café. Med + 3 timmar till godo efter att ha utforskat det som fanns intog vi helt sonika cafét.
Efter en köldslagen förmiddag var bönesvaret solsken extra välkommet och den molnfria himlen lovade fortsatt sensommarvärme. Strax efter klockan två anmälde vi oss på det lilla kontoret vid Dart Stables, valde ut stövlar och hjälm och sällade oss till den förväntansfulla skaran utanför.
När vi och de övriga 8 deltagarna förklarat hur hästvana vi var tilldelades vi varsit vrålåk och satt upp. Snart var vi på väg på vårt äventyr som skulle visa sig pågå i ungefär 2,5 timmar och innehålla både plaskande och traskande. Vi var 3 stycken som ridit lite fler gånger än 5 gånger så vi fick till vår stora glädje ta oss an vissa delar av färdvägen i lite snabbare gångarter än övriga ryttare.
Solvarma, avslappnade och helt nöjda med tillvaron satt vi av ungefär 8 km ifrån utgångspunkten.
Väl vid stallet i Glenorchy igen hittade vi en 2 meter lång man liggandes på vår van. Vi kan kalla honom Michael. Han hade ägnat sin eftermiddag åt pälshandel och småprat.
Då undertecknad varit helt uppslukad av äventyret existerade inga hungerkänslor what so ever. Men en fergburger går ju alltid ner konstaterade vi och stannade till i Queenstown en sista gång innan vi rattade mot Invercargill.
lördag 25 februari 2012
Överhandsfräsen om jag får be.
Lördagen den 25 februari
Vi vaknade vid en vacker, kristallklar Lake Wanaka, Nya Zeelands 4:e största sjö. Efter en frukost i solen satt jag en stund på stenstranden och läste min bibel och lyssnade på det porlande vattnet. Lite som kung David i Psalm 23 kände jag mig.
Wanaka var en liten söt stad som välkomnade oss med lördagsauktion. Få människor gjorde låga priser och jag ville köpa både skruvpistol, skruvdragare och överhandsfräs. Men man kan ju inte ta med sig allt hem…
Vi avnjöt varsin portion italiensk glass, uppskopad av en man som bilat genom Sverige, från söder och hela vägen upp. Tänk att man ska envisas med att åka utomlands på bilsemester, vad kommer det sig?
Vår eftermiddag spenderades i Arrowtown, en fantastiskt söt stad som närmast kan liknas vid filmkulisser av en gammal westernhåla. Det är något vi förundrats över, att bergen hela tiden envisas med att se ut att vara på låtsas. Just så där som på film, lite suddiga och ja, som om de vore av papp. Men solen sken och vi fick tugga i oss lite lamm innan vi fortsatte vår roadtrip söderöver.
Hela vägen till Queenstown kom vi denna lördag. Vi bokade in en 2-timmars söndagstur till häst. Då vi tidigare under vår resa haft vissa sömnsvårigheter, som den flitige läsaren kanske redan vet, hade vår kära fader bjudit oss 2 hotellnätter för att vi skulle få sova åtminstone 2 av de 18 nätter vi spenderar på rullande hjul här i landet. Vi valde att förlägga vår andra natt i Queenstown.
Incheckade ett lagom antal meter över havet med strålande bergsutsikt kastade vi oss snart iväg igen för att få åka med den utrotningshotade arten ångbåten.
Nästintill ensamma på den stora båten tuffade vi stillsamt över Lake Wakatipu in till en liten vik där vi till skillnad från dagens övriga passagerare fick hoppa av och strosa en stund. Vi skulle nämligen få sällskap av 180 allsångsglada middagsgäster på vägen tillbaka.
Den vackra trädgården i viken doftade av liljor och lavendel och svämmade över av knytnävsstora rosor. Lite längre bort lärde en rutinerad bonde ut sheep shering, till Michaels stora glädje.
Solen hade gått ner och på båten hade de tänt den mångfärgade ljusslingan när vi åter styrde mot staden.
Fergburger var inget som sa oss något innan vi upplevt detta fenomen. Fantastiska hamburgare med ekologiska, lokalproducerade ingredienser, hembakade bröd och hysteriskt smaskiga chutneys och såser. Vår kvällsmat var så att säga top notch.
Vi vaknade vid en vacker, kristallklar Lake Wanaka, Nya Zeelands 4:e största sjö. Efter en frukost i solen satt jag en stund på stenstranden och läste min bibel och lyssnade på det porlande vattnet. Lite som kung David i Psalm 23 kände jag mig.
Wanaka var en liten söt stad som välkomnade oss med lördagsauktion. Få människor gjorde låga priser och jag ville köpa både skruvpistol, skruvdragare och överhandsfräs. Men man kan ju inte ta med sig allt hem…
Vi avnjöt varsin portion italiensk glass, uppskopad av en man som bilat genom Sverige, från söder och hela vägen upp. Tänk att man ska envisas med att åka utomlands på bilsemester, vad kommer det sig?
Vår eftermiddag spenderades i Arrowtown, en fantastiskt söt stad som närmast kan liknas vid filmkulisser av en gammal westernhåla. Det är något vi förundrats över, att bergen hela tiden envisas med att se ut att vara på låtsas. Just så där som på film, lite suddiga och ja, som om de vore av papp. Men solen sken och vi fick tugga i oss lite lamm innan vi fortsatte vår roadtrip söderöver.
Hela vägen till Queenstown kom vi denna lördag. Vi bokade in en 2-timmars söndagstur till häst. Då vi tidigare under vår resa haft vissa sömnsvårigheter, som den flitige läsaren kanske redan vet, hade vår kära fader bjudit oss 2 hotellnätter för att vi skulle få sova åtminstone 2 av de 18 nätter vi spenderar på rullande hjul här i landet. Vi valde att förlägga vår andra natt i Queenstown.
Incheckade ett lagom antal meter över havet med strålande bergsutsikt kastade vi oss snart iväg igen för att få åka med den utrotningshotade arten ångbåten.
Nästintill ensamma på den stora båten tuffade vi stillsamt över Lake Wakatipu in till en liten vik där vi till skillnad från dagens övriga passagerare fick hoppa av och strosa en stund. Vi skulle nämligen få sällskap av 180 allsångsglada middagsgäster på vägen tillbaka.
Den vackra trädgården i viken doftade av liljor och lavendel och svämmade över av knytnävsstora rosor. Lite längre bort lärde en rutinerad bonde ut sheep shering, till Michaels stora glädje.
Solen hade gått ner och på båten hade de tänt den mångfärgade ljusslingan när vi åter styrde mot staden.
Fergburger var inget som sa oss något innan vi upplevt detta fenomen. Fantastiska hamburgare med ekologiska, lokalproducerade ingredienser, hembakade bröd och hysteriskt smaskiga chutneys och såser. Vår kvällsmat var så att säga top notch.
fredag 24 februari 2012
Får det lov att vara en glaciär?
Fredagen den 24 februari
Så blev det fredag även denna vecka och dagen till ära tänkte vi ta oss igenom Arthur's pass vilket enligt vår svenska bekantskap, som jag tidigare berättat om, var det vackraste på hela södra ön. Nu kom det tyvärr inte helt till sin rätt då det just denna dag bestämt sig för att regna. Men vad gör det när allt kommer kring?
Väl ute på västkusten letade vi oss fram till the Franz Josef Glacier. Vi gick och gick och snart hade vi kommit 500 meter. Vägen som såg kort ut tog aldrig slut och inte blev glaciären större trots att vi kom närmre. Plötsligt öppnade sig himlen och där sol förut varit strömmade vattnet fram. Vi kom till avspärrningarna för hur långt turister fick ta sig på egen hand, knäppte de obligatoriska bilderna på isflaket mellan bergen och började vår vandring tillbaka.
Blöta, kalla och lite granna trötta körde vi sedan ytterligare 25 mil, nästan hela vägen till Wanaka.
Vi bjöds snirkliga vägar och en strålande vacker solnedgång, tackar tackar!
Så blev det fredag även denna vecka och dagen till ära tänkte vi ta oss igenom Arthur's pass vilket enligt vår svenska bekantskap, som jag tidigare berättat om, var det vackraste på hela södra ön. Nu kom det tyvärr inte helt till sin rätt då det just denna dag bestämt sig för att regna. Men vad gör det när allt kommer kring?
Väl ute på västkusten letade vi oss fram till the Franz Josef Glacier. Vi gick och gick och snart hade vi kommit 500 meter. Vägen som såg kort ut tog aldrig slut och inte blev glaciären större trots att vi kom närmre. Plötsligt öppnade sig himlen och där sol förut varit strömmade vattnet fram. Vi kom till avspärrningarna för hur långt turister fick ta sig på egen hand, knäppte de obligatoriska bilderna på isflaket mellan bergen och började vår vandring tillbaka.
Blöta, kalla och lite granna trötta körde vi sedan ytterligare 25 mil, nästan hela vägen till Wanaka.
Vi bjöds snirkliga vägar och en strålande vacker solnedgång, tackar tackar!
torsdag 23 februari 2012
Lavendel luktar lycka
Torsdagen den 23 februari
Sken då solen denna torsdag? OM den gjorde!
På vår väg in mot staden gjorde vi en avstickare in till en lavendelgård. För en lavendelälskande ung dam som undertecknad råkar vara var detta dagens bästa händelse. De hade sitt eget destilleri, café och affär. Och alla möbler var målade lila! Hade jag inte precis gnuggat tänderna med pepsodent hade jag beställt en portion lavendel- och citronglass, men det får bli en annan gång.
I den lilla staden Kaikoura bättrade vi på fräknarna på våra näsor och åt lite thai-mat innan vi tog oss an nästa vägsträcka.
Ungefär 25-30 mil senare somnade vi vid en liten sjö som låg inklämd mellan några höga berg.
Sken då solen denna torsdag? OM den gjorde!
På vår väg in mot staden gjorde vi en avstickare in till en lavendelgård. För en lavendelälskande ung dam som undertecknad råkar vara var detta dagens bästa händelse. De hade sitt eget destilleri, café och affär. Och alla möbler var målade lila! Hade jag inte precis gnuggat tänderna med pepsodent hade jag beställt en portion lavendel- och citronglass, men det får bli en annan gång.
I den lilla staden Kaikoura bättrade vi på fräknarna på våra näsor och åt lite thai-mat innan vi tog oss an nästa vägsträcka.
Ungefär 25-30 mil senare somnade vi vid en liten sjö som låg inklämd mellan några höga berg.
onsdag 22 februari 2012
Vi tar färjan till Ystad, eller?
Onsdagen den 22 februari
Av någon outgrundlig anledning så regnar det gärna på morgnarna här, men sen brukar det spricka upp. Kvinnan med den breda dialekten som ankom campingens kök strax innan vi lämnade detsamma menade att nu skulle regnet minsann stanna några dagar. Tack och lov att vi lämnar ön, sa vi.
Efter att ha undersökt en av Wellingtons shoppinggator provianterade vi och checkade sedan in vid färjeläget. På vår danska färja handlade vi varm dryck i Bistro Borgolm och hittade slutligen några platser med bra utsikt. När vi sett delfinerna som verkade vilja rama båten parkerade sig Michael på golvet och sov ett slag.
Efter 3,5 timmar och en nersliten backspegel fick vi köra av färjan. Backspegeln sattes åter på plats med hjälp av en händig kvinnas multitool och en skruvmejsel vi lånade längst med vägen.
Då regnet följt oss hela vägen från norra ön bestämde vi oss för att avverka så mycket på raksträckan mot Christchurch som vi tyckte var passande för att slippa köra om solen tänkte dela med sig av sina strålar under torsdagen.
Av någon outgrundlig anledning så regnar det gärna på morgnarna här, men sen brukar det spricka upp. Kvinnan med den breda dialekten som ankom campingens kök strax innan vi lämnade detsamma menade att nu skulle regnet minsann stanna några dagar. Tack och lov att vi lämnar ön, sa vi.
Efter att ha undersökt en av Wellingtons shoppinggator provianterade vi och checkade sedan in vid färjeläget. På vår danska färja handlade vi varm dryck i Bistro Borgolm och hittade slutligen några platser med bra utsikt. När vi sett delfinerna som verkade vilja rama båten parkerade sig Michael på golvet och sov ett slag.
Efter 3,5 timmar och en nersliten backspegel fick vi köra av färjan. Backspegeln sattes åter på plats med hjälp av en händig kvinnas multitool och en skruvmejsel vi lånade längst med vägen.
Då regnet följt oss hela vägen från norra ön bestämde vi oss för att avverka så mycket på raksträckan mot Christchurch som vi tyckte var passande för att slippa köra om solen tänkte dela med sig av sina strålar under torsdagen.
tisdag 21 februari 2012
Plattan i mattan
Tisdagen den 21 februari
Vår 21:a februari var vigd åt bilkörning. På vägen hittade vi ett militärmuseum som unge herrn gladeligen undersökte. Sedan körde vi lite till, ända tills vi hamnade i Wellington. Då vände vi och åkte en liten bit åt andra hållet igen bara för att komma till en camping som inte var i ett naturreservat 2 timmar från färjeläget.
Vår 21:a februari var vigd åt bilkörning. På vägen hittade vi ett militärmuseum som unge herrn gladeligen undersökte. Sedan körde vi lite till, ända tills vi hamnade i Wellington. Då vände vi och åkte en liten bit åt andra hållet igen bara för att komma till en camping som inte var i ett naturreservat 2 timmar från färjeläget.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)