Utan ström ingen el

Fredagen den 4 mars

Vaknade upp till ett strömlöst Wahiawa. Det var stilla och lugnt och ganska humoristiskt.

Quiet time var onekligen quiet för en gångs skull. Som fredagar bjuder hade vi small group med Community Impact. Uncle Jimmy pratade om Evolution i baren och vi fick sitta med. Han hade med sig frukost från McDonalds till alla och så lottade han ut iPodar och gav bort pengar för de rätta svaret, motivation på hög nivå!

Strax före den så kallade lunchen sopade vi vatten från de översvämmade balkongerna. Att laga lunch i ett strömlöst samhälle är svårare än man kan tro. Speciellt på våra begränsade förnödenheter. Jag fick i mig en smörgås och ett äpple och sedan åt jag sura band och drack Mountain Dew till efterrätt. Dessa tu hittades i en butik som gick på extrabatterier i den för övrigt tysta staden.

Sandpappringen fortsatte och strax innan arbetsdagen var slut var det dags att säga adjö till Star. Hon är sannerligen en otrolig kvinna som har berikat mitt liv på många sätt.

Jag fortsatte i arbetets tecken när jag ändå var igång och städade köket innan jag fick sluta för dagen. Efter kvällsmat och en mindre underhållande film hittade jag Star i köket! Vad falls? Hennes plan var inställt och hon skulle åka imorgon istället. 

I jakt på äventyr sökte jag högt och lågt efter Anna, men jag hittade henne inte. Området var i stort sett utrymd då de flesta herrarna var på Man Night och snart skulle börja kampsporta och ett antal damer hade åkt till China Town för att gå på First Friday.

I baren hittade jag dock en ung man som inte önskade brottas med andra män i trikåer och som istället parkerat sig vid det gamla pianot. Jag slog mig helt frankt ner på golvet och fick njuta av en härlig pianokonsert. Vilken fröjd en regning fredagskväll! 

Där och då insåg jag hur mycket tid elektriska makapärer får i våra liv och jag bestämde mig för att det måste vara någon måtta på det hela. Slutsatsen är att Facebook i så många stycken är en kreativitetsdödare. Tänk om jag spelade piano eller målade en timma om dagen istället för att slösurfa. HEUREKA!

Plötsligt började ukulele och gitarr ljuda i baren och någon ville ha fest. Vi förflyttade oss istället till sällskapet i en av loungerna där vi lyssnade på musik och softade. Mitt äventyr-med-Anna-behov hade ju trots allt fortfarande inte stillats utan jag kände mig nödd och tvungen att än en gång ge mig av på jakt.

En säker källa menade att hon fanns på McDonald's. Jag tog min dator i en plastpåse och vandrade ut i natten trots en viss skepsis från Johanna angående nattliga promenader. McD ligger tack och lov endast 3 minuter bort från oss och de jag mötte ropade glatt:

Surfing the natiooons! och hejade och vinkade.

Vem har sagt att Wahiawa är farligt by night? Jag har tack och lov aldrig känt mig hotad eller rädd.

Nåväl, jag hittar slutligen Anna. Jag själv är vid det här laget helt orimligt speedad. Förmodligen på grund av kombinationen koffein, tidigare på dagen, och min otroliga trötthet. Detta resulterade i ett ostoppbart ordflöde och Anna kan inte sluta skratta. Jag lägger fram min plan och uttrycker min önskan om att åka till Safeway och Walmart för att få komma ut och Anna som var trött på McDonalds inplastade soffgrupper tackade inte nej.

Vi hittade först inte Safeway men vi fann Walmart. Där hade vi tänkt fortsätta McDonalds-blogg-grejen.

Vi krånglade in sladden bakom läskapparaten bara för att inse att de inte alls hade för avsikt att dela ut något gratis internet där inte. Jag drack upp min halvliter chokladmilkshake och så gick vi på upptäcksfärd.

Tro det eller ej, men vi hittade slutligen till Safeway! Här inhandlades ofantliga mängder te och vi fick rabatt av den snälla kassören mitt i natten. 

Vi åkte hem och fortsatte vår skrattfest på balkongen allt medan vi lyssnade på Norah Jones och försökte få den rätta september-känslan i den regniga natten.